”Jag vill bli ihågkommen för att jag höll SD utanför makten”, sa Annie Lööf under sin avskedsturné (SvD 2/2). Och sin konsekventa hållning i SD-frågan kommer hon sannerligen bli ihågkommen för. Lööf stod still medan resten av borgerligheten rusade vidare, rätt in i högerradikalismens famn.
Men så var det det här med verkligheten igen.
Lööf lyckades förvisso fördröja SD:s maktövertag med några år. Men i dag är de regeringens samarbetspartner och fick därtill igenom hela sin migrationspolitik i utbyte mot att låta Liberalerna vara med och styra. När hon tillträdde som partiledare 2011 hade SD precis lämnat ett valresultat på 5,7 procent bakom sig. I dag, tolv år senare, har deras stöd fyrdubblats.
Vad gäller Centern själva, tja, där har läget knappast kunnat vara sämre. I DN/Ipsos opinionsmätning som kom häromdagen backar partiet till rekordlåga 5 procent, en minskning med nästan två procentenheter sedan valet (1/2). Sedan sommaren 2021 – regeringskrissommaren – har man tappat fyra av tio väljare (Omni 22/6-22).
Det bör dock sägas att det inte går så bra för borgerligheten i största allmänhet. SD och M är jämnstora. L och KD ligger och skvalpar vid riksdagsspärren. Samtidigt rusar S till nya höjder och hamnar på 37 procent. Så bra har man inte legat sedan 2009. Sedan valet har var fjärde C-väljare hittat ny hemvist hos team Magda.
Det är med andra ord ett svårhanterligt arv Muharrem Demirok fått i sin famn. Hur ska man stoppa opinionsraset? Hur ska man locka tillbaka landsbygdsväljarna? Och framför allt – vilket existensberättigande har Centerpartiet i 20-talets politiska landskap?
I sitt första partiledaranförande valde Demirok att fokusera på sakpolitiken. Tanken var god, men resultatet blev vagt och spretigt. Inte minst hans försök att både lyfta fram stad och land, där inläggen om landsbygdens utmaningar uppfattades nästintill krystade. Eller när han framhöll sin uppväxt i Stockholmsförorten Vårby gård – ”Jag är en förortskille” – före det faktum att han i många år varit kommunalråd i jordbrukslänet Östergötland.
Innan Demirok officiellt valdes på stämman i Helsingborg uttryckte flera av hans partikamrater besvikelse över att han nominerats. Det är ovanligt och visar att Demirok har större utmaningar än väntat. Han ska inte bara leda in partiet på rätt köl. Han måste övertyga om att han är rätt man för jobbet.
Nu är det upp till bevis. Men som SVT:s mångårige politiske kommentator Mats Knutsson påpekade: Demirok må ha valts för att han betonat det lyssnande ledarskapet, men ju mer man lyssnar desto mindre får man gjort.