Sannolikt var det en varg som skådades utanför Vånga, söder om Norrköping, i söndags. Johan Axelsson, som fångade djuret på bild, har lite dubbla känslor inför mötet. Spännande, men samtidigt olustigt eftersom vargen var så oskygg. ”Den betedde sig som en labrador.”
Sedan vargen nästintill utrotades i slutet på 1960-talet har inte många skådats i länet. Men på senare år har enstaka påhälsningar, eller förmodade sådana, gjorts. Beståndet har sedan 1990-talet successivt ökat och består nu enligt Naturvårdsverket av cirka 370 vargar. Är det ett lagom antal? Därom tvista de flesta. Få ämnen är så infekterade som den om vargens vara eller icke vara. Åsikterna skiftar från extremerna total utrotning till total frihet.
Det är till exempel en (av många) frågor som splittrar regeringen. När kammarrätten i januari upphävde förvaltningsdomstolens beslut att stoppa den licenserade vargjakten, vilket nu lett till att det tillåtna antalet 44 vargar skjutits, var landsbygdsminister och ansvarig för jaktfrågor Sven-Erik Bucht (S) nöjd. Vargen är inte längre utrotningshotad, löd beskedet. Åsa Romson (MP), miljöminister och ansvarig för biologisk mångfald, var av motsatt åsikt. Vargen är hotad. Meningsskiljaktigheten var pinsam, medgav Romson (SVT 15/1).
Många, såsom Naturskyddsföreningen, menar att vargen har oförtjänt dåligt rykte. I sagornas värld utmålas vargen ofta som ondskefull medan björnen – ett för människan betydligt farligare djur – är den snälla nallebjörnen. Kanske fick dock vargen för några år sedan ett för stort uppsving i gosfaktor. Kolmårdens djurpark var en flitig aktör för att bättra på djurets sociala status och erbjöd besökare närkontakt med parkens vargkull. Men efter den tragiska dödsolyckan då en djurskötare dödades i varghägnet, har mysstunderna ställts in. Vargar är vilda rovdjur och snarare är det ett problem om de blir för sällskapliga och vana vid mänsklig kontakt. Det gör att de lättare tar sig in i bebyggelse och river tamboskap. Det tjänar således inte vargens fortlevnad att gullifiera den, tvärtom.
Regeringen har nu presenterat ett antal åtgärder för att få ”balans i vargpolitiken” (SvD Brännpunkt 5/2). Ministrarna Bucht och Romson menar att vargen är ”här för att stanna” och att regeringen anser att ”Sverige ska ha en långsiktigt livskraftig vargstam” – samtidigt som ”tamdjurshållning inte påtagligt försvåras och socioekonomisk hänsyn tas”. Lättare sagt än gjort. Debatten har ju lite sett ut så att de som gärna vill ha varg strövandes i skog och mark, ofta är de som aldrig riskerar att stöta på eller få egendom förstörd av den. Saken åskådliggörs av stadsstarka MP som det vargvänligaste partiet. En permanent vargkommitté inrättas därför som ska agera bollplank till regeringen och innehålla representanter för hela åsiktsskalan, bland andra Lantbrukarnas riksförbund, Svenska Jägareförbundet, Samernas riksförbund, Naturskyddsföreningen och Världsnaturfonden. Det bådar för hetsiga debatter!
Hittills har Östergötland kunnat hålla sig ganska passivt i vargfrågan. Men i och med att rovdjuren gör allt mer frekventa besök behöver åsikter formas. Vargen bör ur ett biologiskt mångfaldsperspektiv få existera inom Sveriges gränser, men enskilda medborgares och djurägares säkerhetsmässiga, känslomässiga och ekonomiska trygghet bör alltid väga tyngst.