”Det var ett misstag”, sade Tomas Tobé (M) i förra veckan. Han syftade på migrationspolitiken, närmare bestämt den som Alliansregeringen gjorde upp om med Miljöpartiet för att utestänga sverigedemokratiskt inflytande. Det ångrar nu den nuvarande partisekreteraren. Varför? Jo, för att den försämrade förutsättningarna att vinna valet. Och så blev det sämre för Sverige, menar han.
Efterklokheten vet inga gränser. Så pass att det nästan liknar ryggradslöshet. Politiken var fel, nu ska vi göra rätt. ”Vi har inlett en omprövning”, sade Tobé och menar att det är ”nödvändigt att svara upp på det som väljarna anser vara den viktigaste frågan”. Det vill säga migrations- och integrationsfrågan. Åtta av tio väljare upplever nu att M vill minska flyktingmottagandet, enligt en Demoskopundersökning som partiet tagit initiativ till. I mars trodde bara två av tio detsamma. Det visar, enligt partisekreteraren, M är på rätt väg.
Moderaternas mål att vinna 2018 trumfar allt; det har under Anna Kinberg Batras ledning blivit pinsamt tydligt. Det envetna försvaret av decemberöverenskommelsen visade på samma tankesätt; genom att knuffa Stefan Löfven i famnen på Jonas Sjöstedt och sedan lägga sig platt för den vänsterpolitik som blev resultatet, var planen att väljarna skulle dra öronen åt sig och rösta fram en Alliansregering 2018. Vad som hände fram till dess – med ekonomin, arbetsmarknaden och konkurrenskraften – tja, det var ”regeringens ansvar”.
DÖ har fallit men M-strategin består. Nu lyder planen tuff invandringspolitik - det funkar ju för SD och brittiska Tories! Tobé tror på planen så pass att han till och med uttalar den högt. Det är häpnadsväckande och sorgligt att Moderaterna hellre vänder kappan efter den kallhamrade vinden istället för att stå upp för den Reinfeldtska migrationspolitiken och försöka hitta lösningar på de problem som uppstått.
För de finns – om man tillåter sig att vara konstruktiv även i opposition. Som den f d moderatpolitikern Cecilia Stegö Chilò påpekar i morgondagens krönika: båda sidor kan ha rätt. Sverige står starkt, men problemen hopar sig om vi inte gör någonting.
Och till att göra någonting räknas inte att stänga Öresundsbron, inskränka asylrätten eller något annat kortsiktigt populistiskt. Sverige stod inför betydande utmaningar innan flyktingkrisen, men de har förvärrats av densamma.
Alltjämt räknar de flesta (nio av tio) kommuner med överskott nästa år (P1 morgon 7/12). Men utgifterna ökar och Sverige, med sin åldrande befolkning, behöver främst få fler människor i arbete. Arbetslösheten minskar, men arbetsmarknaden blir alltmer uppdelad. Inrikes födda och ungdomar får jobb, långtidsarbetslösa och utrikes födda står utan. Det är en ekvation som måste lösas. Fler enkla jobb, lägre ingångslöner, snabbare validering av utländsk utbildning och mindre rigida arbetsmarknadsregler skulle hjälpa. Varför ligger inte M, likt Centerpartiet och Liberalerna, på där?
Regeringen står helt handfallen. Såväl traineejobben som utbildningskontrakten, Socialdemokraternas hjärtebarn i valrörelsen, har floppat rejält. Nu planerar finansminister Magdalena Andersson att tulla på krona för krona-principen. Vänstern jublar.
Kanske gör Moderaterna det också. Utsikterna för 2018 ser bättre ut om Andersson gör bort sig. Att det sedan drabbar svensk ekonomi och vårt anseende i världen, är ett billigt pris för en valvinst. Eller?