Ledare: Därför behövs en ny kanondebatt i Sverige

Ett glapp i bildning och kulturella referensramar är svårare att ta igen senare i livet än ekonomisk fattigdom. Därför är det märkligt att det hårdaste motståndet mot en kulturkanon kommer från de som annars påstår sig förespråka jämlikhet.

Expressens kulturchef Victor Malm efterlyste nyligen tydligare kulturpolitiska konflikter och föreslog som exempel ett återupplivande av kanondebatten (4/9). Det är en utmärkt idé, både för att den i förlängningen rymmer välgörande, konkreta kulturpolitiska förslag, och för att den fungerar som ett lackmustest för annars svårurskiljda positioner i kulturpolitiken.

Den svenska kanondebatten bröt ut 2006 sedan den dåvarande folkpartistiska riksdagsledamoten Cecilia Wikström föreslagit en svensk kulturkanon, inspirerad av det danska exemplet från föregående år. Med kanon avsågs i sammanhanget en av experter sammansatt statlig lista över särskilt viktiga kulturella verk, att lära ut i skolorna.

Motståndet mot förslaget, i Sverige såväl som i Danmark, formerade sig i huvudsak längs två linjer: Den ena motsatte sig idén att staten skulle slå fast vilka kulturyttringar som skulle anses särskilt betydelsefulla. Det låg farligt nära, menade de som företrädde denna linje, att staten skulle diktera vad som är god smak och vilken typ av kultur medborgarna ska konsumera.

Den andra linjen motsatte sig föreställningen om att det finns bättre och sämre kultur överhuvudtaget. Företrädarna för denna linje brukar inte ha något problem med att staten styr och ställer, även i kulturlivet, men motsätter sig tanken att någon kulturyttring kan vara mer högstående än en annan.

En kulturell kanon är nämligen någonting annat och större än en av kulturbyråkrater framtagen lista över konstnärliga verk som alla skolelever ska ta del av. Den kulturella kanon existerar utanför och oberoende av tillfälliga politiska beslut. Den utgörs av verk som i kraft av sin storhet, sin tidlöshet eller sin relevans levt vidare och blivit en del av vårt kulturella medvetande genom att ständigt refereras, kommenteras, kritiseras och återupptäcktes av nya generationer.

Denna kanon finns där, oavsett statliga litteraturlistor för skolan, och kommer att utöva lockelse på de som vill bilda sig för att kunna orientera sig i såväl samtiden som historien. De som kommer från bildade hem får ofta en naturlig ingång till denna skatt av verk som vaskats fram genom kulturhistorien, medan övriga får hoppas på att träffa lärare som vill och kan öppna dessa dörrar istället.

En statlig “kulturkanon” i form av en lista över centrala verk kan omöjligen rymma alla verk som ingår i den verkliga, organiskt framvuxna kanon. Men kanske rymmer den tillräckligt många för att sätta de unga läsarna på spåret, för att själva kunna leta sig vidare genom klassikerutbudet. En lista över centrala verk ur kulturhistorien, är inte förtryckande, i alla fall inte mer än läroplanen i stort. Däremot kan den bidra till att minska glappet i kulturella referensramar, och öppna kulturhistorien för fler.

Lars Anders Johansson är poet, musiker och journalist