Därför måste Kristersson överge plakatpolitiken

Det var under hällande regn som moderatledaren talade i Strängnäs på söndagen. Ett passande väder med tanke på att de ökande dödsskjutningarna var det överskuggande ämnet. Budskapet var det inget fel på. Gängen måste krossas och det är dags att få ordning på Sverige. Men när det kom till att lägga fram förslag på lösningar verkar Kristersson snarast ha dragits med i en rättspolitisk budgivning med Socialdemokraterna om hårdare tag.
Att kalla gängkriminella för inhemska terrorister och kräva att terroristlagstiftning används mot dem förmedlar förvisso moralisk indignation. Men det är knappast rimlig politik. För gängmedlemmar är faktiskt inte terrorister. Moderaterna av alla partier borde inse faran i att statsmakten godtyckligt börjar terrorstämpla allt fler misshagliga grupper i samhället. Det hör inte hemma i en rättsstat.
Tyvärr tycks grundläggande principer för att skydda medborgarna mot statliga intrång inte stå särskilt högt i kurs hos Moderaterna just nu. Exempelvis lyfte Kristersson i talet åter fram förslaget om att polisen ska få avlyssna personer som inte är misstänkta för att ha begått något brott.
I viss mån är det förståeligt att moderatledaren dras in i plakatpolitiken. I ett snabbt och föränderligt medieklimat krävs ständiga utspel och skarpare förslag för att få väljarnas, och journalisternas, uppmärksamhet. Och i oppositionsställning kan nödvändiga åtgärder snabbt verka föråldrade innan de ens har kunnat genomföras. 
Men ytterligare ett parti som levererar slagord är knappast vad Sverige behöver – det gör Socialdemokraterna redan. Vad som faktiskt krävs är verkningsfulla reformer. Och sådana förslag har Moderaterna.
En genomgripande höjning av straffen så att de bättre motsvarar brottets allvar, ger offren upprättelse och håller farliga brottslingar borta från gatan. Fler poliser och åklagare så att fler brott kan lagföras. Mer samarbete och mindre sekretess mellan myndigheter så att fusk som finansierar tungt kriminell verksamhet upptäcks och stoppas. Allt det som regeringen lovar men aldrig levererar.
Med sådana reformer kan ordningsmakten bygga upp den förmåga som krävs för att bekämpa gängkriminaliteten. Att prioritera långsiktig belöning framför omedelbar tillfredsställelse är vad som utmärker den vuxne i rummet.