En vanlig kritik från näringslivet är att tjänstemän i myndigheter beskäftigt övertolkar lagar utan att kunna ställas till svars för övergrepp. Myndigheternas hantering av corona, liksom tidigare kriser, pekar emellertid på det motsatta – initiativlöshet och bollande av ansvar.
För myndigheter gäller den så kallade ansvarsprincipen. Den uppgift en myndighet har i vardagen har den också i kris och skall vara förberedd för kriser och katastrofer. I teorin har till exempel regionerna ansvar för medicinförsörjningen. Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten har också delansvar, liksom Läkemedelsverket som skall ”samordna förberedelserna för försörjningen av läkemedel och sjukvårdsmateriel".
Men vad betyder en sådan mening ens, och vem har då egentligen ansvar? Under tio års tid varnade sex stora statliga utredningar och tunga rapporter från diverse instanser för att det saknas nationellt ansvar för Sveriges läkemedelsförsörjning. När regeringen under krisen till slut försökte agera mot läkemedelsbristen gick budet i mitten av mars till Läkemedelsverket. Två veckor senare hamnade samma begäran ändå hos Socialstyrelsen.
I många fall har myndigheterna inte heller förmått att ta egna beslut inom sitt eget hägn. När en hög tjänsteman på Socialstyrelsen slog larm om läkemedelsbristen, ombads denne att ta ledigt. Socialstyrelsen förmådde inte ens att skynda på godkännande av sjuksköterskeexamen för utländskt utbildade. Mitt under krisen med stor personalbrist fanns alltså en stor grupp utbildade sjuksköterskor som inte fick arbeta som sådana på många månader.
Självinsikt saknas också. Sten Heckscher ledde en så kallade styrutredning som kom 2007 om hur myndigheter bör styras. Han nämnde knappt ansvarsförbistringen. På sätt och vis har misslyckandet att tydligt fördela ansvar sin grund i ett tankefel. Vilken myndighet som är mest kompetent i ett aktuellt krisläge är nämligen inte densamma hela tiden, utan är beroende av personkonstellationer och utmaningens art. Det får då rimligtvis inte vara så att ingen tar initiativ när den som har det formella ansvaret är passiv eller när det är oklart vem som har ansvar.
Det har Armén insett sedan länge och formulerat tydligt i arméreglementet. I den äldre versionen hette det: ”Uraktlåtenhet att handla ligger chef mer till last än fel vid val av medel.” Myndigheter som klarar att ta ansvar när det behövs utan att vara beskäftig i onödan kräver inte bara en ny styrutredning utan även en kulturrevolution.