Tidöavtalet har en skrivning om att främja läsförståelse genom att införa ”läslistor med svenska och internationella skönlitterära verk anpassade för olika årskurser i grundskolan och gymnasiet”. Det handlar alltså om den litteraturkanon som det talats om i politiken ända sedan 2006 när dåvarande Folkpartiet först lade fram förslaget.
Nyheten har fått 35 författare – med deckardrottningen Camilla Läckberg i spetsen – att skriva en debattartikel där de varnar för att sådana läslistor hotar det fria ordet och demokratin (Expressen 8/11).
Det måste sägas vara en rejäl överreaktion. Ingen tror väl på allvar att en litteraturlista skulle användas för någon slags hjärntvättning av barn. Syftet med en sådan läslista är ju att uppmuntra till läsning. Gemensamma läslistor skulle också kunna öka likvärdigheten i skolan, eller som Martin Tunström på tidningen Barometern uttrycker det ”bidra till en jämnare fördelning av kulturellt kapital” (10/11).
Saken är den att läsningen i svensk skola behöver allt stöd den kan få. Allt färre eleverna hamnar i det stadium som brukade kallas bokslukarålder. Förändringen har gått fort. År 2008 var det bara 27 procent av 15-åriga tjejer som aldrig läste för nöjes skull. Tio år senare – år 2018 – hade andelen ökat till 49 procent. För pojkar ökade under samma period den icke nöjesläsande andelen från 48 till 65 procent.
Den utdöende nöjesläsningen får konsekvenser för Sverige som utbildningsnation och välfärdssamhälle. Forskningen pekar på vikten av utvecklad läslust för att nå en generellt god läsförståelse. Och god läsförståelse är viktigt också för den som vill studera naturvetenskap eller teknik. Det låga intresset för bokläsning riskerar att bromsa och hindra många ungdomar från att nå sina bästa stämningars längtan.
Man kan förstås misstänka att den digitala utvecklingen är orsaken till att ungdomar läser mindre. Konkurrensen från paddor och telefoner är stor. Men det verkar tyvärr också som att skolan på många håll inte gör mycket motvärn.
En färsk undersökning från Skolinspektionen visade att hälften av de granskade skolorna brast i det läsfrämjande arbetet. På de skolor undervisning håller god standard beror det ofta på någon eller några eldsjälar bland lärarna. Övergripande, systematiskt arbete som stöttar eleverna att bli bättre läsare är sällsynt. Läsning och böcker verkar helt enkelt inte ha någon särskilt hög status i den moderna skolan.
Det är detta som läslistor – eller en litteraturkanon– skulle kunna vara med och förändra. Det blir en utgångspunkt för att läsa mer och för att samtala mer om litteratur. De 35 författarna kan lugna sig. Svensk demokrati kommer inte att gå under om barnen läser lite mer Astrid Lindgren eller Selma Lagerlöf.