Påståendet att medielandskapet var annorlunda när Hitler invaderade Polen är, milt uttryckt, en underdrift. Lördagen den andra september 1939 började Corren rapportera om den avgrund Europa stod vid – endagsfördröjningen var av förklarliga tekniska skäl. Men för att få information om det nya storkriget fick dåtidens läsare bläddra förbi reklam, aviseringar och lokala notiser. Förstasidan – som förr förvisso användes till annonser – gav inga ledtrådar om händelserna.
Huvudartikeln rapporterade torrt och sakligt om det brittiska underhusets sammanträde under fredag kväll, där landets ledning med premiärminister Chamberlain i spetsen uttalade ett ultimatum om att ”Tyskland måste dra tillbaka sina trupper från Polen”.
All relevant information gick att finna. Våra företrädare på Corren hade den dagen gjort ett gediget arbete. Skillnaden är dels omfånget på nyheterna, dels hur de konsumerades av gemene läsare. Man kunde lägga ifrån sig morgontidningen, tillbringa en hel dag på jobbet utan att ta notis om vad som händer i omvärlden, för att sedan fylla igen luckorna med hjälp av kvällstidningen. Om man alls hade lust, vill säga.
Snabbspola till 2022. De flesta av oss nåddes inte av nyheten om Ukrainakriget genom morgontidningens långsamma trygga ton. I stället var det ett hopkok av pushnotiser, tweets och liveuppdateringar, där vi själva fick pussla ihop helhetsbilden.
Kommentarer från hundratals vinklar och på plats-rapporteringar från medier världen över blandades med hjärtskärande bilder på flyende barn och sönderbombade hus.
Correns förstasida pryddes den 25 februari inte av tvålreklam, utan av ett foto från frontlinjen och ett ödesmättat ”Krig i Europa”.
Tidningen har även skickat ett reporterteam till Polen, som löpande ska rapportera om händelseutvecklingen.
Historiens vingslag slår i realtid.
Är allt detta bra eller dåligt? Å ena sidan jublar de vars syfte är att sprida desinformation. Den som inte mäktar med att hantera informationsomfånget kan inte värja sig. Flödena övermättas, filterbubblor skapas och avgörande fakta riskerar att drunkna.
Å andra sidan: det faktum att världen slöt upp bakom Ukraina som en man beror på att såväl makthavare som vanliga medborgare kvickt förstod vad som hände. De med släkt i Ukraina kunde snabbt nå sina nära och kära. Privatpersoner kunde dra i gång omfattande hjälpinsatser. Kläder, filtar, hygienprodukter och miljontals kronor samlades in. Frivilliga har ställt upp som chaufförer till och från kontinenten. Och nog är de som inte vill ta emot ukrainska flyktingar försvinnande få.
Hade vi sett samma samhällsengagemang ifall den enda informationen som fanns att tillgå kom från dåtidens långsamma medieproduktion?
Dagens informationslandskap må ha sina brister. Men denna gång vägde fördelarna tyngre.