Diskussionen om hur denna målsättning ska uppnås brukar dock stanna vid att höja lönerna. Ett ensidigt fokus på löneläget riskerar att överskugga andra faktorer som kan göra Polisen till en mindre attraktiv arbetsgivare. Inte minst att polisanställda har begränsat inflytande över var i landet de ska jobba. Den som antas till polisutbildningen blir helt enkelt tilldelad en tjänst där den förväntas aspirera och sedan tjänstgöra.
Förvisso får de sökande numera veta vilka tjänster som finns tillgängliga, och de har möjlighet att skjuta upp utbildningen i ett halvår om de inte är nöjda med sin placering. Detta löser dock knappast grundproblemet att fördelningen inte motsvarar önskemålen.
Därför bör det inte förvåna att Polistidningen nyligen rapporterade att många poliser söker nya tjänster. En av dem hade till exempel placerats i Stockholm trots att han bodde på Öland med sin familj. Systemet för flytt inom Polisen är heller inte särskilt flexibelt.
Det kallas ”nationella flyttlådor” och bygger på principen ”en in, en ut”. Alltså anmäler alla som vill vart de önskar flytta, vartefter polisregionerna försöker para ihop önskemålen. Problemet är att man bara får flytta om någon annan vill ta ens tjänst.
Sedan den nya nationella Polismyndigheten infördes har tre nationella flyttlådor genomförts, 2016, 2019 och en uppdelad på två etapper i år. I samtliga fall har enbart dryga hälften av ansökningarna beviljats. Något som bland annat beror på att vissa regioner är mindre populära än andra. Stockholm är exempelvis en region som betydligt fler vill lämna än flytta till.
Det är naturligtvis viktigt att det finns nödvändig bemanning i hela riket, varför Polismyndighetens önskan om styrning i viss mån är förståelig. Det enklaste sättet att balansera utbud och efterfrågan av tjänster brukar vara att anpassa lönen. Man får bättre betalt i områden där färre vill arbeta. På så vis blir både de som flyttar till mindre attraktiva tjänster nöjdare, eftersom de känner sig väl kompenserade. Dessa möjligheter saknas dock inom Polismyndigheten, där regionala skillnader i princip bara får spegla skillnader i boendekostnader.
Ska Polismyndigheten kunna konkurrera med andra arbetsgivare måste den ta intryck av arbetsmarknaden i övrigt. Det gäller såväl löneläget som medarbetarnas möjlighet att själva söka den tjänst de vill ha.