Ledare: Därför är minimilöner ett svenskt misslyckande

Efter månader av motstånd sökte regeringen ändå stöd i riksdagens EU-nämnd för att acceptera det liggande kompromissförslaget. Något som också godkändes av en majoritet i nämnden, trots att M, KD och SD röstade emot. Det ger regeringen mandat att rösta ja när EU:s ministerråd ska behandla förslaget.
Arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) menar att tillräckliga eftergifter har presenterats för att den svenska arbetsmarknadsmodellen inte ska påverkas. Dels sänks gränsen för hur stor andel arbetstagare som bör täckas av kollektivt förhandlade löner till 70 procent. I Sverige är andelen 90 procent. Dels läggs uppdraget att agera vid en lägre täckningsgrad på arbetsmarknadens parter i stället för staten.
Även facken tycks vara positivt inställda, dock med viss tvekan. LO:s förste vice ordförande Therese Guovelin säger till att det är den bästa utformning av förslaget hittills. Men hon vill att regeringen gör ett särskilt yttrande för att slå fast en röd linje att EU inte får gå in på lönebildningens område.
Förhoppningsvis får regeringen och LO rätt i sin bedömning att kompromissen faktiskt lämnar den svenska modellen orörd. Det vore en lättnad för såväl svenska arbetare som företag. Men det skulle knappast innebära någon seger å svensk sida.
Att EU överhuvudtaget har gått in för att reglera ett nytt politikområde som bäst sköts på nationell nivå måste ses som ett misslyckande. Det är ytterligare ett steg bort från unionens egentliga syfte att främja välstånd genom utbyte av varor och tjänster mellan de europeiska staterna.
Som statsminister var det Stefan Löfven (S) som drev igenom den sociala pelaren under Sveriges ordförandeskap i EU. Trots upprepade varningar från bland andra Moderaterna att programmet skulle leda till förslag på ny lagstiftning. Att dessa helt avfärdades vittnar om begränsad förståelse för hur EU funkar. När direktiv väl började tas fram utifrån den sociala pelaren borde regeringen ha agerat tidigt i processen för att styra den bort från lönebildningsområdet. Men så skedde alltså inte.
Då agerade man i stället närmast panikartat och krävde tillsammans med Danmark nationella undantag från direktivet. Även om vi i Sverige gärna ville ha ett sådant, var det i sak en orimlig idé. Hela poängen med EU-samarbetet är att sätta gemensamma regler. Det är inte konstigt att de övriga medlemsstaterna vägrade gå med på en sådan lösning. Därför är vi nu där vi är.
Även om ministerrådet väntas enas kring denna kompromiss har Europaparlamentet ställt sig bakom ett betydligt mer långtgående förslag. Nu väntar förhandlingar dem emellan, där det är långt ifrån säkert att den svenska linjen segrar. Det är en risk som den svenska modellen aldrig borde ha behövt utsättas för överhuvudtaget.