Den 29 mars fyllde Gunnar Larsson 80 år, IFK Göteborgs legendariske ordförande under den gyllene epoken när killarna från Kamratgården var odiskutabla kungar och SM-gulden samlades på hög.
Även om jag själv aldrig varit särskilt intresserad av fotboll, var det naturligtvis ytterligt svårt att som uppväxt på västkusten inte påverkas av klubbens sagolika framgångar. I plugget skulle man heja på Blåvitt. Så var det bara.
Stämningen i maj 1982 är omöjligt att glömma. Torbjörn Nilsson, Glenn Strömberg & Co knäckte mot alla odds de västtyska superstjärnorna i Hamburger SV och vann UEFA-cupfinalen med otroliga 4-0. Den historiska triumfen dominerade allt. Det var som hela samhället, åtminstone i Göteborgstrakten där jag bodde, för en vacker stund befann sig ovan molnen i kollektiv eufori. Tänk vad idrotten kan göra, i sina bästa ögonblick.
Kontrasten till stämningsläget denna majmånad 2020 kunde knappast varit skarpare. Den hemska coronapandemin överskuggar allt. Under måndagen rapporterades att viruset skördat ytterligare 90 människoliv i Sverige. Bland dem Gunnar Larsson. Det är för jävligt, för jävligt.
Hur länge ska detta förbannade elände hålla på? Statsminister Löfven - för övrigt partikamrat till Gunnar Larsson som ju också var S-politiker i Göteborg - säger att det inte handlar om veckor, utan om månader vi måste räkna med innan smittan lägger sig.
Men den som nu i praktiken framstår som nationens verklige rorsman, icke-politikern och statsepidemiologen Anders Tegnell, kom med ett mer hårdkokt besked om sjukdomen i söndagens SvD: ”Vi kanske aldrig någonsin blir av med den, eller så dröjer det till vi får vaccin eller liknande. Och vi kommer att få hantera den under lång tid, på det här akuta sättet något år till, tror jag”.
Konsekvenserna av ett sådant utdraget förlopp lär bli brutala på flera plan. Trots den prunkande våren är det snarare en veritabel istid vi går in i. Konjunkturinstitutet larmade nyligen (29/4) om att pandemin slår hårdare mot ekonomin än vad som tidigare antagits.
Enligt deras senaste kalkyl väntas Sveriges BNP minska med i snitt 7 procent under 2020. Det av krisen mörbultade näringslivet hänger flämtande mot repen. Arbetslösheten stiger snabbt, Arbetsförmedlingen spår (4/5) att den är uppe i 11 procent till sommaren. Hur många sitter inte med höga bolån? Kommer de att fortsatta kunna betala, kommer bostadsmarknaden att rasa?
Ja, nog oroas man över sitt jobb, lånen och ekonomin i dessa mörka coronatider. Den fråga som främst gnager inom mig är dock annan. Min pappa är jämnårig med Gunnar Larsson och hittills frisk. Han fyllde 80 den 10 januari, då vi firade honom rejält hemma på västkusten. Kommer han att finns kvar till sin nästa födelsedag?