Det handlar inte bara om möjligheten för vegankost i skolorna. Miljöpartiet i Linköping firar många segrar och tycks stå för de flesta av idéerna i den styrande koalitionen med Socialdemokraterna och Liberalerna. Det minskade stödet till flygplatsen till exempel. Det här med flygstad är ingenting som lockar vare sig gröna politiker eller väljare. Kommunalrådet Nils Hillerbrand uttryckte i valrörelsen att MP ”skulle ju hellre se att Linköping blev Sveriges biogashuvudstad eller cykelhuvudstad. Gärna båda” (Corren 5/9 -14).
Att Linköpingsborna fick i julklapp fick betala för att kommunen ska bi värdstad för Fair Trade Forum nästa år, är ett annat grönpräglat beslut.
Hitsen rullar in. Den senaste som måste anses kvala in på toppen av listan över gröna framgångar är Linköpings kommuns investering i ett nytt kommunalt energibolag som bara ska syssla med vindkraft. Men bolagssatsningen är kritiserad, såväl oppositionsrådet Christian Gustavsson (M) som vice ordförande i Tekniska verken Gösta Gustavsson (C) och riksdagsledamoten Roland Larsson (C) varnar för att den kommer att kosta kommunen och skattebetalarna betydligt mer än den smakar.
I en debattartikel i Corren (14/1) förklarar Christian Gustavsson kommunledningens planer. 100 miljoner kronor ska tas från kommunens besparingar och till det nya bolaget. ”Sedan belånar man pengarna så att bolaget istället har 250 miljoner att köpa vindkraft för”, beskriver oppositionsrådet. Är detta då en lönsam affär? Nej, det verkar inte så. Inte för miljön och inte för kommuninvånarna.
Kommunledningen kringgår sitt eget energibolag Tekniska verken och startar ett nytt bolag med fokus på vindkraft. Enligt Gösta Gustavsson är det ”en mycket låg klimatambition” som koalitionen uppvisar och ”det blir lite patetiskt när man försöker framstå som de stora och enda miljöräddarna” (Corren 15/10).
Ändå ska planen igång. I Linköping får MP behålla imagen som miljöräddare samtidigt som de sitter i styret. Annat är det på riksplanet där Åsa Romson, Gustav Fridolin och de andra får betala dyrt för sin plats i regeringen. Försvarsanslagen, det tyska brunkolet och nu den skarpa åtstramningen av svensk flyktingpolitik. Hjärtefrågor som gått precis tvärtemot vad MP önskar och står för. Beslut som skär ända ner i maskrosroten.
Häromveckan gjorde nämnda språkrör ett minst sagt märkligt utspel på DN Debatt (8/1) där de ursäktade sitt eget agerande, ”det är rätt att vara självkritisk”, men lovade att sitta kvar och ta ansvar, för ”vi miljöpartister är vana vid att ta ansvar” och för att ”vi är ett samarbetsparti”. Fast det är ju just det – att det är de inte. Åtminstone inte i regering.
Hur det står till på det lokala planet med samarbetsviljan är S och L mest lämpade att svara på. Här spelar förstås också makten in för samtliga koalitionspartier. Tydligt är dock att MP får rumstera betydligt mer i Linköping än på Rosenbad. Här fick de också fler röster än i riksdagsvalet, 8,24 procent jämfört med 6,89. Men skillnaden är knappast så stor att S och L måste lägga sig platt för alla gröna önskningar.