Då handlade pandemin framför allt om krishantering och om politiskt beslutsfattande. I många länder pågår nu debatter om hur bra man klarade den fasen. Märkligt nog märks den debatten mindre i Sverige.
Det är märkligt därför att den svenska hanteringen inte var någon framgångssaga. I skrivande stund har mer 14 700 människor i Sverige avlidit till följd av sjukdomen. Om man korrigerar för folkmängd är det mer än tre gånger så hög dödlighet som i Danmark och tio gånger så hög dödlighet som i Norge och Finland.
Det går knappast att blunda för våra höga dödstal sammanfaller med att Sverige valde en egen väg i pandemins inledning. Då andra försökte hejda smittspridningen genom så kallade lockdowns valde den svenska regeringen att inte följa efter. Den delegerade ansvaret till en expertmyndighet, som saknade möjligheter att genomföra större beslut. Pandemin blev allas och ingens ansvar.
I senaste numret av Statsvetenskaplig tidskrift tar sig bland andra journalisten Mikael Holmström sig an den svenska krishanteringen. Holmström visar hur svenska myndigheter agerade sent och saktfärdigt. Till exempel rekommenderade Folkhälsomyndigheten användning av munskydd först ett halvår efter att övriga nordiska länder infört krav på munskydd.
Det här fick förstås konsekvenser. De som skulle komma att vara mest exponerade för smittan var inte förberedda. En rapport från Sahlgrenska akademin tar upp att personal i lågstatusyrken, till exempel sjukhusstädare och taxichaufförer, sällan fick vare sig rätt information eller adekvat skyddsutrustning, även om de arbetade nära riskgrupper.
Långt in på sommaren 2020 hände det att personal utan ansiktsmasker städade avdelningar där covidsjuka patienter vårdats. Städarna åkte sedan kollektivt hem i nära kontakt med människor som kanske arbetade inom äldreomsorg eller på boenden för personer med funktionsnedsättning.
Den svenska strategin där alla delade lika ansvar byggde på en overklig idé om att alla hade samma förkunskaper och samma möjligheter att styra över sitt arbete och sitt resande. Strategin hade kanske fungerat om alla hade kunnat arbeta hemifrån och äldre helt hade kunnat isoleras. Men så ser inget samhälle ut.
Vad som är farligt är om vi tror att vi klarade av covid-19 på ett tillfredsställande sätt och inte har någon hemläxa att göra. Då kanske vi står där lika oförberedda nästa gång.