Är sex timmars arbetsdag en vänsterextrem hägring eller en genomförbar reform med majoritetsstöd? Mycket pekar faktiskt på det senare.
Tidningen Arbetet lät Sifo undersöka vilket svenskarna föredrar – kortare arbetsdag eller högre lön. Resultatet visade att varannan föredrog kortare arbetsdag, medan 40 procent ville se mer klirr i kassan (19/5).
Fler kvinnor än män ville arbeta mindre, vilket inte är konstigt eftersom det är kvinnorna som fortfarande drar det tyngsta lasset med barn och hushåll. Men könsskillnaderna var inte anmärkningsvärda.
Vad som däremot låter en höja på ögonbrynen är att även borgerliga väljare önskade se kortare arbetsdagar. Skillnaden i jämförelse med vänsterväljarna var knappast avgrundsdjup. Bland S-V-MP-väljare var 60 procent positiva till konceptet. Bland M-C-L-KD var det 40 procent.
Även om intresset tycks finnas bland medborgarna är debatten död bland partierna, med Vänsterpartiet som undantag. Sist diskussionen var levande i Sverige var förmodligen på 1970-talet, då vi fick både 40 timmars arbetsvecka och fem veckors lagstadgad semester.
Trots det genomförs experiment. Däribland blev fysioterapiavdelningen på Arvika sjukhus i Värmland utvald för att delta i ett försök med 30-timmarsvecka med bibehållen lön. De anställda fick ledigt på måndagar och kortare arbetstid två dagar i veckan. Resultatet blev piggare personal, med tid för att umgås med barn och barnbarn.
Internationellt har diskussionen varit på tapeten länge. Förra året fick 2500 offentliganställda islänningar (drygt en procent av landets arbetsföra befolkning) arbeta fem timmar färre i veckan, med liknande resultat som det värmländska försöket.
Kritiken är naturligtvis alltid där. Ytterligare personalbrist kan uppstå bland traditionella arbetarjobb och det offentliga drabbas av ökade kostnader. Detta kan i sin tur hämma löneökningar. Samtidigt visar just Arbetets undersökning att lönepåslag inte är det enda som människor värdesätter i livet. Personlig hälsa och vård av familjerelationer kan vara viktigare för många.
Det finns mycket att stöta och blöta i sammanhanget. Diskussionen om arbetstidens längd förtjänar en större plats i Sverige. Inte minst med anledning av den pågående avtalsrörelsen. Framför allt borde borgerligheten ta mer plats i den, i stället för att kategoriskt avfärda den som arbetsfientlig.
Ett samhälle med välmående arbetstagare som orkar mer på jobbet (och därtill producerar mer) och barn som får mer tid med sina föräldrar är knappast en socialistisk dystopi. Med lite ansträngning låter det nästan som en liberalkonservativ dröm.