På mindre än en vecka har det politiska landskapet förändrats. Regeringen Löfven är avsatt och Annie Lööf (C ) har efter ett antal motstridiga besked till slut meddelat att hon vill se en alliansregering. Från att ha haft ett högerblock, ett mittenblock och Vänsterpartiet verkar Sverige nu ha Alliansen 2.0, Socialdemokraterna och Miljöpartiet i en övergångsregering samt Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna som vågmästare på var sin ytterkant.
Och deras stöd kommer att kosta, oavsett vilken sida som får betala. Nooshi Dadgostars (V) förtroende har skjutit i höjden sedan misstroendeomröstningen och hon lär vilja fortsätta göra avtryck genom att tvinga Socialdemokraterna vänsterut. Jimmie Åkesson (SD) kommer å sin sida att kräva långtgående garantier för en restriktiv migrationspolitisk om han ska släppa fram en regering där Centerpartiet ingår.
Lööfs idé att allianspartierna ska styra med stöd av Miljöpartiet eller Socialdemokraterna får närmast betraktas som fria fantasier. Det finns ingen verklighet där Socialdemokraterna skulle stötta en borgerlig regering, det har Löfven varit tydlig med. Att leta stöd för högerpolitik vänsterut är dödfött.
Om man kokar ner det parlamentariska läget till sin essens blir det tydligt att det som står i vägen för en borgerlig regering är rädslan för eventuella konsekvenser av att ge Sverigedemokraterna inflytande. Är denna rädsla befogad? Det vet vi inte. Med facit i hand var det ett misstag att inte fråga dem redan 2014 vad de vill ha i utbyte mot deras stöd. Med den informationen hade allianspartierna kunnat förbereda sig inför en sådan eventualitet.
I stället blev strategin att isolera Sverigedemokraterna från inflytande genom överenskommelser över blockgränserna. Eftersom dessa byggde på motstånd mot en gemensam fiende snarare än en samsyn i värderings- och sakfrågor utarmades den idéburna politiken genom ständiga kompromisser. Samtidigt kunde Sverigedemokraterna ägna sig åt politikutveckling och växa i opinionen. Det stressade de borgerliga partierna och tvingade fram just de anpassningar som man ville undvika.
Det är lätt att vara efterklok, men nu är situationen som den är och Annie Lööf måste fatta ett beslut. Höger eller vänster? Hon skjuter hela tiden över ansvaret på andra – Liberalerna måste välja sida, Vänsterpartiet allierar sig med mörka krafter, Socialdemokraterna borde rösta på Kristersson – men faktum är att det är hennes oförmåga att ge besked om Centerpartiets ideologiska hemvist som är problemet.