Debatten om kroppspolitik tenderar sällan att engagera – möjligtvis med undantag för abortfrågan. Det är inte svårt att förstå varför. Frågor som prostitution, dödshjälp eller könsbyte är så pass specifika att de kan uppfattas som avlägsna för den som inte tvingats konfrontera dem personligen. Av denna anledning tar dessa frågor i regel också mindre plats i offentligheten.
Det är synd. För den som tvingas sälja sin kropp, planerar att byta kön eller lider av en så svår sjukdom att livet känns outhärdligt är kroppspolitiken existentiell.
I måndags gick den folkkäre föreläsaren och tidigare buddhistmunken Björn Natthiko Lindeblad ur tiden. Efter att i flera år ha lidit av ALS valde han att avsluta sitt liv med hjälp av ett dödshjälpspreparat.
Varje år dör tusentals svenskar i sviterna av plågsamma sjukdomar. Det är ett onödigt lidande som skulle kunna undvikas ifall möjligheten till assisterat döende fanns. Den existentiella uppfattningen om vad som anses vara ett värdigt liv torde rimligtvis ligga på den sjuke i fråga.
Förmodligen lär det dröja innan debatten om legaliserad dödshjälp kommer i gång på allvar i Sverige. Samtidigt finns tendenser mot en uppmjukad syn på saken bland läkarkåren. I en enkätundersökning som Läkarförbundet gjorde förra året bland sina medlemmar ansåg fyra av tio att legalisering vore positivt.
Bland allmänheten är siffran avsevärt högre. 2020 var åtta av tio svenskar för dödshjälp, enligt en Novusundersökning beställd av intresseorganisationen Rätt till en värdig död.
Naturligtvis leder inte legalisering enbart till guld och gröna skogar. Ett problem som finns i bland annat Nederländerna är att dödshjälpens funktion har förskjutits till att gälla för personer med demens och depression. Individer som befinner sig i tillstånd där de inte alltid har möjlighet till klarsynthet.
Detta skulle dock kunna undvikas med en rejäl lagstiftning, där enskilda fall utreds ordentligt och där Statens medicinsk-etiska råd tillåts spela en viktig roll. Orkar vi inte ta frågan i mun, finns heller inga incitament för att bygga upp en fungerande juridisk struktur.
I Instagraminlägget som fick agera avskedsbrev skrev Björn Natthiko Lindeblad ”Tycker du som jag, att alla, under vissa omständigheter, borde få samhällets hjälp till en värdig och trygg död, så gör dig hörd. Lex Natthiko, inte mig emot”. Regeringen borde följa hans uppmaning och utreda assisterat döende. Inte minst givet det breda folkstödet.
Det var inte staten som gav människan livet. Därav borde det inte vara upp till staten att bestämma hur det ska avslutas.