Sverige har en lång tradition av att skydda visselblåsare genom tryckfrihetsförordningens meddelarfrihet och meddelarskydd. De innebär frihet att lämna uppgifter för publicering i media, samt skydd mot arbetsgivare som försöker ta reda på vem som har lämnat publicerade uppgifter. Dock är dagens skydd begränsat till offentliganställda och fokuserar främst på att larma utanför den egna verksamheten.
När regeringen nyligen skickade ett förslag på en ny skyddslag till Lagrådet var syftet att åtgärda dessa brister. Den nya lagen är en följd av EU:s visselblåsardirektiv som antogs 2019 och ska gälla anställda i såväl offentlig som privat och ideell sektor. Därtill ligger fokus på att skydda de som slår larm inom sin organisation snarare än att gå till media.
Alla verksamheter med mer 50 anställda ska vara skyldiga att ha interna rapporteringskanaler som arbetstagare ska kunna vända sig till anonymt. Tröskeln för att anmäla sänks också, då anställda ska vara skyddade mot repressalier om det finns ett allmänintresse av att missförhållanden kommer fram. Idag krävs det i stället att missförhållandet är brottsligt och har fängelse i straffskalan.
Därtill utökas kretsen av personer som omfattas av dagens lagstiftning, vilka idag utgörs av enbart anställda. Enligt den nya lagen ska alla som har en arbetsrelation till verksamheten kunna anmäla. Alltså även exempelvis arbetssökande, praktikanter, inhyrd personal och anställda hos underleverantörer. Poängen är att i princip alla som kan upptäcka missförhållanden ska ha en vissla att blåsa i.
Fler sätt att rapportera problem leder förhoppningsvis till en öppnare internkultur i många verksamheter. Men även om vissa organisationsledningar fortsatt försöker lägga locket på lär det utökade skyddet få fler personer att anmäla. Då kan problem identifieras och ansvariga hållas, just, ansvariga.
Tyvärr är visselblåsarfunktioner något som fortfarande behövs. Sverige är inte fredat från korruption, trots att det är relativt ovanligt i statsförvaltningen. Problem finns framför allt i kommuner och regioner, samt i offentligt ägda bolag. En rapport från Konkurrensverket fann exempelvis att 18 procent av alla domar om mutbrott 2007–2019 var kopplade till offentlig upphandling.
Ofta saknas också kunskap på dessa nivåer om vad korruption kan innebära förutom direkta mutor. Insatser för att öka kännedomen både hos företag och i offentlig verksamhet bör därför vara nästa steg efter att visselblåsarskyddet är infört.
Förslaget på ny lagstiftning ger möjligheter att på alla nivåer uppdaga de oegentligheter som fortgår. Låt visslorna ljuda och korruptionen blåsas bort.