En renässans för svensk parlamentarism. Det var vad Moderaternas partiledare Ulf Kristersson kallade måndagens misstroendeomröstning mot statsminister Stefan Löfven (S). Förgrundsgestalten för denna renässans är Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar. Tillsammans med Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna röstade hennes parti ja till att avsätta regeringen Löfven.
Det är anmärkningsvärt. Historiskt har Vänsterpartiet närmast varit en knähund åt Socialdemokraterna, som skällde ibland men aldrig bet. Dadgostars föregångare Jonas Sjöstedt släppte fram regeringen Löfven och accepterade Januariavtalet trots att hans parti inte fick något inflytande och trots att det innehöll överenskommelser om arbetsrätt och hyressättning som går emot partiets värderingar.
Dadgostar, som tillträdde som partiledare så sent som i oktober förra året, villkorade Vänsterpartiets stöd till regeringen genom att kräva att den punkt i Januariavtalet som rör marknadshyror stryks. När Löfven inte gick henne till mötes röstade hon bort honom, tillsammans med 180 andra riksdagsledamöter från fyra partier vars förtroende för den socialdemokratiskt ledda regeringen var förbrukat. Så fungerar parlamentarism. Makten utgår ifrån folket genom riksdagen, och utan riksdagens stöd har regeringen inget mandat att styra.
Det är dock för tidigt att tala om någon renässans. Den verkliga prövningen kommer framöver när det är dags att ta ställning till en ny regering och nya förslag. Hur kommer Vänsterpartiet att rösta? Kommer de att lägga sig platta för Socialdemokraterna eller kommer de att företräda sin egen politik? Annars var omröstningen inget annat än ett spel för gallerierna.
Det är onekligen problematiskt att Sverige styrs genom överenskommelser som träffas efter ett val, utan att väljarna har fått ta ställning till innehållet. Vänsterpartiets väljare röstade på just Vänsterpartiet, inte på Centerpartiet eller Liberalerna. Ändå är det de sistnämnda två partiernas politik som fått Vänsterpartiets passiva stöd denna mandatperiod.
Det vore ärligare gentemot väljarna om politik fördes utifrån övertygelser och vallöften i stället för taktiserande och maktspel. Då skulle det finnas utrymme både för en konstruktiv pragmatism i sakfrågor och tydliga ideologiska ställningstaganden i värderingsfrågor. På sikt skulle det kunna vitalisera det politiska landskapet där opinionssiffrorna för de minsta partierna idag är rätt dystra. Dadgostar har chansen att inleda en verklig renässans för parlamentarismen, men frågan är om hon är redo?