Misslyckad krissamverkan. 51 i onödan uppbrutna dörrar och enorma kostnader för bostadsrättsföreningen. Mörkläggning av kritik. Correns avslöjanden om hanteringen av sprängningen på Ådalagatan är på många sätt upprörande.
Vikten av transparens går knappast att skämta bort. Så även att invånarna måste kunna lita på att systemet som finns för att skydda dem fungerar när det väl krisar. Att dådet inte krävde dödsoffer var ett mirakel, men vad hade hänt ifall det ofattbara ändå hände? Förtroende för myndigheter är som bekant en skör historia och måste därför förvaltas varsamt, även i tillitens land Sverige. Eroderas det försvåras framtida krishantering och förebyggande arbete.
Även om sprängningen i sig var en unik företeelse i Sverige tycks bristerna i polisens samverkan inte vara det. Paul Håkansson, kommundirektör i Linköping, berättar för Corren (23/3) att det tog över två timmar innan kommunen fick kontakt med polisen när en 17-åring blev skjuten vid Linköpings arena i november i fjol.
Och vid dödsskjutningen i Skäggetorp förra augusti fick kommunledningen informationen från en anställd på skolan intill.
Samtidigt är det viktigt att påpeka att det vore naivt att tro att den insats som krävdes vid Ådalagatan hade kunnat genomföras felfritt till punkt och pricka. Det går att öva för teoretiska scenarier. I praktiken tenderar det dock sällan bli som man tänkt sig. Särskilt när man ställs inför en situation som många inte kunnat föreställa sig ens i sina vildaste fantasier.
Pressade situationer tvingar fram snabba beslut som i efterhand kan bedömas som ogenomtänkta – som med dörrarna – men som i stunden uppfattades som korrekta. Den perfekta insatsen existerar oftast bara på papper. Det avgörande är att de inblandade parterna ständigt tar till sig kritik och lär av sina misstag.
Otryggheten i Sverige ökar. Brutala gängskjutningar, där förbipasserande riskerar att skadas, är en del av vardagen. Rånvågen mot barn och unga göder oro. Så även den i Sverige nya formen av skolattentat, likt måndagens lärarmord i Malmö. Men även det nya säkerhetsläget banar vägen för rubbningar i samhällssystemet, där snabba och väl koordinerade insatser kommer krävas.
Kritiken mot krishanteringen torde därför bli en nyttig läxa för såväl polis och räddningstjänst som kommunen. Även om alla är människor måste förbättringsprocessen ske kontinuerligt. När en svår situation ska det fungera så klanderfritt det är möjligt.