Kommunerna och regionerna går på knäna. Det meddelade Anders Knape (M), ordförande för den tunga organisationen Sveriges Kommuner och Regioner (SKR). I en debattartikel förklarade han att utan tillskott kommer det bli nedskärningar framöver (DN 11/5).
Coronapandemin har satt press på kommuner och regioner med en redan ansträngd ekonomi. Nu behövs ytterligare åtta miljarder kronor i statsbidrag för att täcka bortfallet från uteblivna intäkter. Annars kommer de behöva säga upp personal (P1 Morgon, 11/5).
Som ett brev på posten höll regeringen en presskonferens senare samma dag för att utannonsera att kollektivtrafiken ska få ett tillskott på tre miljarder. Det tillskottet är välkommet.
Däremot är det olyckligt att debatten handlar enbart om mer resurser. Staten har en viktig funktion att fylla som garant för att Sverige står rustat för en kris, men har tagit för vana att vältra över kostnader på de lokala nivåerna. Istället för att investera i krisberedskap sprätter staten pengar omkring sig. Kommunerna och regionerna är inte heller bättre.
När krisen väl står för dörren sitter de med stora åtaganden, men begränsade resurser. Då blir det nödvändigt att be om tillskott i efterhand i stället för att börja prioritera.
Coronapandemin hade kanske inte kunnat förutses, men det bör vara uppenbart att oförutsedda utgifter förr eller senare kommer. Vissa perioder kommer vara ekonomiskt kärva, och utan besparingar blir de svårare att hantera.
Även om kommunerna och regionerna är självstyrande, har de åtaganden som de inte beslutar om själva. Skola, vård och omsorg regleras i lag, och utrymmet för politiker på lokal nivå att avvika är begränsat. Under migrationskrisen vältrade staten också över kostnader på kommunerna. Bosättningslagen förpliktade kommuner att omedelbart ge bostäder till nyanlända i två år. Utöver det tillkommer kostnader för de nyanländas välfärd.
Om kommunerna ska kunna ta sitt ansvar, behöver staten också ta sitt. Regeringar är snabba med att föreslå riktade statsbidrag till sina favoritprojekt. De är mindre benägna att spara pengar i tid, och att skapa en krisberedskap värd namnet.
Det blir kostsamt i längden när regeringen måste lappa och laga med kristillskott bara för att välfärden ska fungera. Om välfärden ska gå ihop på kort sikt, bör staten nu ta sitt ansvar. Men framöver bör hela det offentliga – staten, kommuner och regioner – också börja prioritera krisberedskap och sparande.