Preppern, som har byggt upp förråd för att klara en kris, fick rätt. Att det finns mat i händelse av kris eller krig är ett ansvar som i praktiken vilar på svenska konsumenter. Kanske är det också dags att inse statens kapitulation och införa en ny certifiering – krigsmat.

Nyligen presenterades den maffiga statliga utredningen om näringslivets roll i totalförsvaret (SOU 2019:51). Det är ingen trevlig läsning. Staten har inte ens identifierat företag som har totalförsvarsviktig verksamhet.

Enligt utredningen går det inte heller att köra en blåkopia på den gamla organisationen som fanns under kalla kriget. Medlemskapet i EU gör att svenska företag inte kan behandlas annorlunda än andra företag i unionen. Den gemensamma lagstiftningen om upphandlingskrav gäller vid höjd beredskap. Som lök på laxen har företagens lagerhållning minskat, i takt med hårdare konkurrens och mer slimmade logistikkedjor. Summa summarum – staten är långt ifrån att ha en fungerande totalförsvarsplanering på plats.

I utredningen finns ändå ett frö till en tillfällig lösning. I förbigående nämns att utredningen har övervägt införandet av en officiell beteckning för företags engagemang inom totalförsvaret. Den idén kan spinnas vidare på. Det går exempelvis att införa en typ av totalförsvarscertifiering, ungefär som för närproducerade livsmedel.

Visserligen skulle en totalförsvarsmärkning göra det smärtsamt tydligt att det allt mer ligger på konsumenten att exempelvis säkra livsmedelsförsörjningen i en kris. Och därmed skulle vi få ytterligare ett exempel på att staten sköter allt utom sitt kärnuppdrag, att säkra medborgarnas trygg- och säkerhet. En utveckling som exempelvis har märks genom att polisen i högskattelandet Sverige har svårt att hantera en eskalerande brottslighet. Samtidigt går det inte att bortse ifrån verkligheten – det finns inte en statlig totalförsvarsplanering att tala om.

Att ta ansvar är också konsumenterna redan vana vid, särskilt i livsmedelsbutiken. Maten vi köper är redan översållad med märkningar. Etiketter anger om livsmedlet är närproducerat, ekologiskt eller KRAV-märkt. Att även certifiera ”krigsmat” är inte ett stort steg. Intresset för det medvetna matvalet finns redan.

Den så kallade prepper-rörelsen, där människor förbereder sig för att klara en kris, har växt och breddats under senare år. Det här pekar på att staten sällan är först. Politikens visioner sipprar inte ner, utan staten reagerar snarare på rörelser i samhället. Problemet preppern såg för några år sedan har nu staten sömndrucket fått upp ögonen för.