Gukurahundi. På shonaspråket i Zimbabwe betyder det "regnet som sköljer bort skräpet". Detta ödesdigra terrorns blodiga regn började falla kort efter att den tidigare brittiska kolonin blivit självständig 1980. "Skräpet" var minoritetsgruppen ndebelefolket i provinsen Matabeleland, där ett starkt stöd fanns för Joshua Nkomo - en rival till landets nya ledare Robert Mugabe om makten.
Mugabe ville inte ha några rivaler. Han tålde ingen opposition som kunde hota hans ställning och hans mål att göra Zimbabwe till en marxistisk enpartistat. Men på den internationella scenen predikade Mugabe försoning, humanitet, rättvisa. Hans progressiva vidsynhet imponerade på omvärlden.
Vid ett bejublat statsbesök i Stockholm hösten 1981 lät han förstå att Sverige var Zimbabwes förebild i utvecklingshänseende. Gukurahundi blev verkligheten bakom orden, det som oåterkalleligen satte Zimbabwe på kurs mot mörkrets hjärta. Mellan januari 1983 och december 1987 slaktade den ökända Femte brigaden omkring 20 000 människor i Matabeleland. Ndebelefolket utsattes för en statligt regisserad våldsorgie vars grymma skändligheter utan överdrift stod i paritet med nazistiska SS' barbari.
Mugabe var ingen Nelson Mandela. Snarare en överste Kurtz. Dock dröjde det skandalöst länge innan världen - och Sverige! - behagade ta notis. Allt mer paranoid och maktgalen drev Mugabe och hans hantlangare i partiet Zanu-PF landet över stupet till avgrunden. Av det en gång resursrika Zimbabwe, kallat Afrikas kornbod för sitt högproduktiva jordbruk på kontinentens mest bördiga marker, återstår bara utplundrande ruiner.
Den åldrade Mugabe avsattes i en militär palatskupp förra året, då hans tidigare nära och lojale kumpan Emmerson "Krokodilen" Mnangagwa tillskansade sig presidentposten. På 80-talet var han säkerhetsminister och chef för underrättelsetjänsten CIO, i högsta grad misstänkt som delansvarig för Gukurahundi, den etniska rensningen som förblivit ett öppet sår i nationens plågade medvetande.
I måndagens val, då Zimbabwes folk äntligen slapp Mugabes namn på röstsedeln, kandiderade Mnangagwa mot oppositionspartiet MDC:s Nelson Chamisa. I skrivande stund är resultatet ovisst. Någon frihetlig, ljusare framtid är svår att se om den djupt komprometterade "Krokodilen" lyckas ta sig själv och Zanu-PF:s gamla vanstyrande, våldsfixerade, genomkorrumperade etablissemang segrande ur striden.
Märk väl, det är också denna regim som Sverige genom alla Mugabes förskräckliga 37 år vid makten understött med bistånd. I reportageboken "Diktatorns blick" (2018) beräknar Zimbabwekännaren Stig Holmqvist den totala summan till minst 10 miljarder kronor av svenska skattebetalarnas pengar.
Så sent som 2016 beslutade Sverige att höja biståndsbudgeten till Zimbabwe från 200 till 300 miljoner kronor. Många andra länder skar ner på biståndet eller avslutade det helt. Det ansågs inte längre meningsfullt att ge pengar till aldrig så behjärtansvärda projekt. Det kleptokratiska tyranniets samvetslösa representanter försnillade ändå allt.
Men Sverige, genom UD och Sida, fortsatte envist och överdrivet idealistiskt att skänka biståndsmedel. Fast är det att förvåna, när inte ens Gukurahundi fick vårt land på andra tankar?