Aristoteles, den grekiske filosofen, menade att naturen avskyr vakuum. Tomrum kunde inte finnas i världen, det måste fyllas. Krasst sett skulle man kunna säga att säkerhetspolitiken, i tillvaron där ännu inte den eviga fredens himmelrike materialiserat sig, fungerar ungefär på samma vis. Om en stat lämnar walkover i försvaret av sitt territorium och sin nationella integritet, lämnas fältet öppet för en rivaliserande stat att dominera och diktera utvecklingen.
Verklighetens kalla realiteter föreskriver därför att makt måste mötas med motmakt, vilken alltid i sista hand sitter i gevärspipan (hur trist och hårt det än låter). Därav Mao Zedongs famöst cyniska, men historiskt korrekta iakttagelse: "Varje land har en armé, sin egen eller någon annans".
Vår situation är inte becksvart, men kan knappast heller kallas ljus. Ty i viss mån har den svenska nedrustningslinjen - inledd av S och fullföljd av Alliansregeringen - varit en inbjudan till ett upprustande, revanschistiskt och gränsföraktande Ryssland att fylla det blågula säkerhetspolitiska tomrummet i Östersjöregionen som blivit konsekvensen av vår ovilja till egna militära muskler. Det äventyrar Sveriges frihet och oberoende, liksom det äventyrar våra grannländers som hamnat i ett mer utsatt läge relativt Ryssland när vi släppt garden och inte är att räkna med som bidragande "motmaktsnation".
Okej, det var en blunder i kubik som aldrig borde skett. Sverige intecknade sorglöst en framtid med lejon sovandes vid lammen. Idag står det kristallklart att den framtiden var blott en hägring, byggd på nonchalans och önsketänkande. De av partierna som är utan synd kan ju kasta första stenen.
Fast vad hjälper att älta det?
Nu gäller snarare att det demokratiska systemets representanter kan ta vuxenansvar för det uppkomna problemet och åtgärda de värsta bristerna i vårt lands militära förmåga. Precis som den borgerliga oppositionen kräver är ökade resurser nödvändiga. Totalt hämtar den politiska sfären in runt 1790 miljarder årligen kronor i skatt. Det borde inte vara svårt för politiker av rätta virket att börja prioritera mellan de offentliga utgiftsområdena och förklara att värnet av statens kärna bör gå före exempelvis höjda barnbidrag. Underskatta inte väljarkårens intelligens därvidlag!
Samtidigt har faktiskt Stefan Löfven en poäng i sin kritik av oppositionspartiernas "anslagsbingo" (även om lämpligheten i statsministerns uttryck kan diskuteras). Det räcker inte att tävla om vem som kan vara mest generös med skattemedel, hur resurserna smartast ska användas är också viktigt att redovisa. Ska pengarna få bästa möjliga effekt måste försvarets ihåliga grundorganisation repareras och krisen i personalförsörjningen lösas (kanske genom återinförd värnplikt).
Inget är gjort i en handvändning, men kan utgången av årets Folk- och Försvarskonferens i Sälen bli starten på en konstruktiv, beslutsam partipolitisk tillnyktring skulle mycket vara vunnet. Bara signalen till omvärlden att Sverige inte längre vill vara ett vakuum vore värt åtskilligt.