Skogen är en folkrörelse. Hur många är det inte som regelbundet vistas ute i markerna för rekreationens och den kontemplativa upplevelsens skull? När den traditionella kyrkoreligionen tappat greppet om befolkningsmajoriteten är det gärna i naturen som den moderne svensken söker sitt behov av andlighet och sinnesro.
Skogsmiljön är laddad med en svårdefinierbar känsla av något större, en livsenergi som Kerstin Ekman i romanen ”Rövarna i Skuleskogen” låter trollet Skord försöka sätta ord på:
”Om du hade sett laxens blanka kropp ovanför käftarna av sten och vattenfradga så skulle du veta att han hoppar högre och djärvare än han behöver för att komma undan. Det blir någonting över där! Och när roslingen flätar ett mönster och blommar i mossan och när bäckvattnet glödgas av sol och letar sig fram över en bädd av grus och guld och när bofinkshannen sjunger från sin grantopp starkare än hans hjärta kan slå - då blir det någonting över!”.
Innan kristendomen gjorde entré i Norden hängav sig våra förfäder antagligen åt någon form av religiös naturdyrkan (asatrons mytologi är sannolikt mestadels rena efterhandsdiktningen av Snorre Sturlasson). Numera skulle man alltså kunna säga att vi gått varvet runt till vårt hedniska skogstempel.
Och väl där passas det ofta på att plockas korgar fulla av svamp och bär. Även jakt på skogens vilt är populärt. Omkring 300 000 svenskar har jägarexamen. Över 300 000 privatpersoner äger också själva skog, det är med råge fler än antalet medlemmar som partierna lyckas engagera.
Som resurs går skogen inte av för hackor. 70 procent av Sveriges yta är täckt av skogsmark, varur det gröna guldet hämtas som byggt mycket av vårt välstånd. Bara år 2017 drog skogsnäringen in 132 miljarder kronor på export. Faktiskt är Sverige den tredje största exportören i världen av massa, papper och sågade trävaror. Vi kan verkligen kallas ett folk av skogen.
Bland skogsägarna som för arvet vidare finns generellt en djup insikt om betydelsen av ett hållbart skogsbruk. Talande är att den produktiva skogsmarkens virkesförråd har fördubblats sedan 1920-talet och uttaget är mindre än den årliga tillväxten.
Inom statsapparatens sfär av politiker och ämbetsmän lämnar dock förståelsen för skogsbrukets villkor en del övrigt att önska. Ett tilltagande problem är inventeringen av nyckelbiotoper, ursprungligen menad som en hjälp till skogsägaren att identifiera skyddsvärda miljöer och arter.
Nyckelbiotoper har visat sig ganska vanliga, vilket man kan tycka borde vara ett utmärkt betyg på privata skogsägares omsorg om den biologiska mångfalden. Tacken är istället att de i praktiken drabbas av nyttjandeförbud av skogsarealer där myndigheterna, eller vem som helst egentligen, hittar nyckelbiotoper att registrera. Visst kan avverkning ske ändå, men branschens certifieringskod för nyckelbiotoper gör virket hopplöst att sälja.
Systemet har börjat spåra ur och blivit det godas fiende. Från naturvårdsbyråkratins sida märks en ökad aktivism för att nyckelbiotopsklassa marker, ett för staten lika fiffigt som billigt sätt att skapa icke-formella naturreservat på den enskilde skogsägarens bekostnad.
Skogsbruket blir oförutsägbart, äganderätten och rättssäkerheten hasarderas. Det underminerar förutsättningarna för ett fortsatt framgångsrikt förvaltande av de oskattbara värden som skogen representerar för oss alla.