I höst blir förskolan obligatorisk för alla sexåriga barn. Får Socialdemokraterna som de vill kommer skolplikten även utsträckas till att gälla gymnasiet. Men är plikten ens särskild lyckad för grundskolans del? Det kan vara värt en prövande reflektion bortom det vanliga tugget och Jan Björklunds slitna slagordsretorik.
Den liberala filosofen Ayn Rand polemiserade mot termen plikt såsom varande en ”nödvändighet att utföra vissa handlingar utan annan anledning än lydnad under någon högre auktoritet, utan hänsyn till något personligt mål eller motiv, någon önskan eller något intresse”.
Krasst bygger skolplikten ytterst på statens privilegium att utöva legaliserat våld. Eleverna tvingas till handlingen att närvara i klassrummet, men kan inte piskas till att verkligen studera.
Snarare underblåses en anda av opposition mot skolan som inverkar negativt på kunskaps- och bildningstörsten, menar författaren Lena Andersson i en tankeväckande intervju i Lärarnas tidning (nr 8/2018).
Hon talar om den destruktiva mentalitet som skapas av ”tvångets psykologi”. Nesan att stämplas som plugghäst, en institutionell medlöpare, strävar ju också många elever att undvika. Att inta rebellrollen brukar däremot ge hög status i hackordningen.
Vidare hamnar lärarna i en olycklig slags gisslanposition, hävdar Lena Andersson: ”Med skolplikt har eleverna makt över läraren. I och med att de måste vara i skolan är det lärarens ansvar att det ska gå bra. Då blir läraren en ödmjuk tjänare. Man måste lära sig av egen kraft, allt annat är omöjligt”.
Det må ligga mycket i detta, fast vad är då alternativet?
Skolplikten i Sverige infördes med folkskolestadgan 1842, en utveckling av lutherska statskyrkans husförhör och den söndagsskoleplikt som i praktiken funnits sedan 1600-talet.
Folkskolan, tillkommen som en kompromiss mellan progressivt liberala och reaktionärt sinnade samhällstoppar, handlade inte bara om att förmedla kunskap. Den var lika mycket ett instrument för uppfostran, disciplinering och indoktrinering.
Plikten ansågs, förmodligen med all rätt, oundgänglig för att inte det fördemokratiska bondesamhällets barn annars skulle hållas kvar i arbete. Det problemet torde numera ha bortfallit.
Likaså lär alla idag begripa vikten av utbildning, även när inte barnen längre behöver bidra ekonomiskt till familjens försörjning. I princip kan alltså en helt frivillig skola övervägas.
Men den idén är nog ännu i radikalaste laget för att vara partipolitiskt och opinionsmässigt realistisk. Dock skulle vi kunna återknyta till en annan tråd i vår utbildningshistoria än statsprästernas regemente. 1723, under frihetstiden när Arvid Horn styrde landet som riksrådets kanslipresident (statsminister ungefär), lagstiftades om att svenska föräldrar måste lära sina barn att ”läsa i bok”.
Det är något annat än skolplikt.
I modern, uppdaterad version skulle det vara en lag som gör föräldrarna skyldiga att ge sina barn en god allmänbildning. En professionellt fastställd läroplan ska följas, men ingen tvingas att infinna sig i skolan. Undervisningen kan utformas ett på frihetligare sätt som passar varje individuell elevs behov bäst, i hemmet om så föredras (idag naturligtvis förbjudet av politikerna).
Det räcker att titta på Finland. Ett liknande system finns redan där. Så varför inte här?