Kontrafaktisk historia är en spännande tankelek. Fundera på Zheng He, den berömde kinesiske amiralen under Mingdynastin. Mellan åren 1405 och 1433 gjorde han sju expeditioner runt Stilla havet och Indiska oceanen med den väldigaste, slagkraftigaste flotta som dittills skådats. Zheng He nådde Afrikas ostkust och seglade in i Röda havet, men sökte sig aldrig vidare mot Europa. Tur för oss, kanske.
Om makthavarna i Mittens rike varit på det humöret skulle de relativt lätt kunnat kolonisera våra europeiska förfäder. Kinas örlogsfartyg var så överlägsna och tekniskt avancerade att möjligheten fanns till skapandet av ett världsomspännande imperium. Istället blev det Europa, och dess avknoppning USA, som kom att dominera jordklotet medan Kina tappade bollen och hamnade i en lång utförsbacke av stagnation. Varför?
Svaret är intressant, inte minst därför att det har dagsaktuell bäring på EU-debatten. Zheng Hes seglatser fick i förlängningen ingen betydelse och glömdes bort. Kina beslutade sig nämligen för en isolationistisk kurs. Flottan förföll, varven övergavs, oceangående fartyg bannlystes. Kontakter med fjärran länder fördömdes som stridande mot statsintresset.
Kejsardömet var hårt centralstyrt, det var bara för alla att lyda den fastlagda politiken. Något svängrum för att testa alternativ och korrigera misstag gavs inte. Således blev konsekvensen av självskadebeteendet att den kinesiska civilisationen förlorade sin ledande roll. I Europa däremot rådde en välsignad stökighet.
Vår lilla kontinent var kroniskt splittrad mellan olika länder, bråkiga kungar, småfurstar och rivaliserande maktinstitutioner som påvekyrkan. I jämförelse med den strikta ordningens jättenation Kina kunde det synas som rena kaoset.
Men det gjorde att fruktbart utrymme öppnades till experiment och konkurrens. Gillade inte någon företagsam person villkoren på ett ställe, var det bara att kila över gränsen till nästa och försöka där. Christofer Columbus mötte föga intresse i födelserepubliken Genua för sina vilda planer att finna en sjörutt västerut till Indien.
Då shoppade han runt förslaget bland diverse europeiska hov, tills kungaparet Ferdinand II av Aragonien och Isabella I av Kastilien nappade som finansiärer. Columbus seglade iväg och råkade upptäcka Amerika. I motsats till Zheng Hes bedrifter blev resultatet av den expeditionen milt uttryckt bestående.
Åtskilliga européer, som av ett eller annat skäl var missnöjda med situationen hemmavid, fick ett nytt ställe att schappa till och ingen kejsare hade makt att stoppa dem, ens om han ville. Ännu en experimentverkstad uppstod på andra sidan Atlanten och fortsättningen vet vi.
Poängen är att Europas storhet och välstånd föddes ur ett tillstånd av bristande övervakning, en kontroll som aldrig blev fullständig utan bara ”lagom”. Just tack vare detta kunde det politiska, ekonomiska och kulturella lapptäcket Europa utveckla en fantastisk dynamik från sin samexisterande mångfald.
Men det tycks inte EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Junker förstått. Hans tal om att sätta hela EU i eurons tvångströja, och gasa på mot det konformistiska målet av en federal union, riskerar kväva den stökighetens vitalitet som varit Europas styrka.
Han och hans gelikar bland Bryssels mandariner borde måhända läsa lite om Columbus och Zheng He.