Enligt svensk politisk dogm ska en procent av BNI, bruttonationalinkomsten, gå till bistånd. Tack vare högkonjunkturens feberheta ekonomi kommer därför Sverige att nästa år slå rekord. I S/MP-regeringens budget för 2018 anslås hela 43 miljarder kronor till det internationella utvecklingsbiståndet. Sida är att gratulera. Det är mer pengar än någonsin förr. En imponerande solidaritetsuppvisning, som vi väl har råd att kosta på oss till mindre lyckligt lottade människors fromma?
Problemet är att ett mekaniskt och godtyckligt satt utbetalningsmål inte garanterar att biståndsmedlen används effektivt och ansvarsfullt, snarare tvärtom. Det kan aldrig vara klokt att fokusera på mängden pengar, istället för vad som faktiskt görs med dem. I den offentliga förvaltningen har biståndsbyråkratin sedan 70-talet i stort sett varit en skyddad verkstad. Den som dristar sig till att ifrågasätta dess prioriteringar och existensberättigande hamnar lätt i skurkfacket som en rå, hjärtlös och egoistisk högertyp. Bäst att tiga således, särskilt om man är en opinionskänslig politiker.
Men vad har flera decenniers ackumulerad mångmiljardrullning i statligt bistånd åstadkommit för att bekämpa fattigdomen och få världen att bli bättre? Deprimerande lite. Välstånd skapas inte genom allmosor. Beprövad erfarenhet visar att fri internationell handel och rörlighet har enormt större betydelse. Allt bistånd är förvisso inte bortkastat och även Sida gör värdefulla insatser. Chockerade mycket skattepengar har dock under årens lopp försvunnit i projekt som varit direkt kontraproduktiva, för att inte säga skamligt orättfärdiga.
Ett av de värsta exemplen är hur Sverige medverkat till att bygga upp Robert Mugabes socialistiska, skendemokratiska skurkvälde i Zimbabwe. Den nu 93-årige despoten tycks i skrivande stund vara på väg att avsättas efter en intern maktkamp i hans parti Zanu-PF. Men minns att Mugabe länge betraktades som vår man i Harare, gödd med bistånd som hjälpte honom att befästa det vanstyre han inledde 1980. Folket i den tidigare brittiska kolonin Rhodesia nekades möjligheten till en framtid i frihet. Det har aldrig förekommit ett enda val sedan Zimbabwes självständighet som inte den Mao Zedong-dyrkande marxist-leninisten Robert Mugabe stulit.
Oppositionella rensades ut, tystades, mördades. Ökänd är massakern 1983 i Matabeleland, en del av Zimbabwe där omkring 15 000 verkliga eller påstådda anhängare till Mugabes politiska rival Joshua Nkomo brutalt slaktades. Nkomo klarade livhanken, men gick i landsflykt. Terrorn pågick under hela 80-talet, vilket både Sida och svenska UD kunde konstatera.
Ändå var det inget tal om att avbryta biståndsflödet. 1989 gjorde statsminister Ingvar Carlsson (S) ett officiellt statsbesök hos Mugabe, höll honom kärvänligt i handen och förkunnade att ”Sverige och Zimbabwe allmänt står nära varandra”. Moralisk kollaps är bara förnamnet.
Fortfarande ges bistånd till Zimbabwe. Sida bedyrar numera att pengarna slussas förbi den kleptokratiska våldsregimens giriga fingrar. Fast vem vågar lita på det i ett av de mest korrumperade, eländigaste länderna som går att hitta kartan?
Zimbabwe kallades en gång ”Afrikas kornbod” och hade goda ekonomiska förutsättningar. Det som Mugabe lämnar efter sig är ett genomruttet, urfattigt ruckel. Så kan bistånd från svenska skattebetalare också användas.