Efter franska revolutionens excesser och de förödande Napoleonkrigen var Europas hårt prövade folk grundligt trötta på bråkiga makthavare, ändlösa konflikter och stökiga omvälvningar som i skiftet mellan 1700- och 1800-talet förpestat deras tillvaro. Tursamt nog blev de bönhörda.
Statsmännen som samlades på den berömda Wienkongressen 1814-1815 för att reda upp kontinentens svårt tilltrasslade affärer motsvarade ypperligt tidens behov. Resultatet blev en uppgörelse som till sin huvudsak gav Europa hundra år av civilisatorisk sans och balans. Det möjliggjorde en imponerande period av ekonomisk, social, vetenskaplig och kulturell utveckling, vilken på ett enastående sätt vidgade människans horisonter och förbättrande hennes levnadsvillkor. Tacka Klemens von Metternich för det. Han var som Österrikes utrikesminister och habsburgmonarkins reelle rorgängare den tongivande arkitekten bakom Wienkongressens fredsstruktur.
I den brittiske historikern Paul Johnsons lysande verk "Det modernas födelse 1815-1830" karaktäriseras Metternich enligt följande: "Han ville ha en lugn tillvaro där alla i alla samhällsskikt, från kejsare till bönder, hade sina ägodelar i trygg besittning, var nöjda med dem och inte ville breda ut sig på sina grannars bekostnad. Kungar borde nöja sig med sina gränser, hålla sina löften och gå in för att sköta sitt land ordentligt... Han var empiriker, accepterade verkligheten och var beredd på att kompromissa. Vad han framför allt ville ha var en stabil ordning som fungerade".
Metternich hade förstås inte klarat allt på egen hand. Framgångsrika politiska förhandlingar kräver också goda, måttfulla motparter. En sådan hade Metternich i Storbritanniens utrikesminister Castlereagh, som Johnson skriver brett uppskattad av alla partier på hemmaplan i det brittiska parlamentet: "De högaktade Castlereagh för hans hövlighet, även mot de tjatigaste medlemmar, för hans hederlighet och inte minst för att han höll sig till sanningen. Den respekt han därmed vann var källan till hans oerhörda inflytande i parlamentet under denna tid. Det förklarar också hans framgångar som diplomat".
En annan viktig person för Wienkongressen var Metternichs och Castlereaghs franske kollega Talleyrand, tecknad av Johnson i dessa ord: "Det som gjorde honom speciellt värdefull vid fredsförhandlingarna var hans realistiska syn på vad Frankrike behövde. Han ville inte veta av entusiasm och dess ständiga följeslagare, överdrift. Till sina sekreterare sade han: 'Surtout, messieurs, pas de zèle' ('Var framför allt inte för nitiska')."
Sannerligen ingen dum trio. Problemen som skulle lösas var väldiga. Men Metternich, Castlereagh och Talleyrand var ansvarstagande vuxna och överkom svårigheterna med glans. Detta hände sig alltså i början av 1800-talet.
Varför kan vi inte i Sverige 2017 ha politiker av liknande kaliber som är sina styrelseuppgifter mogna? Istället har partisystemet skurit ihop, vi har fått en dysfunktionell riksdag och en regeringsmakt i förfall. Vi lever ändå i en demokrati och borde kunna begära bättre av våra valda.