Anklagelsen ovan utslungades 1914 av Georges Clemenceau, den store franske politikern och tidningsmannen, mot de som misskött hans lands beredskap. Clemenceau?
Möjligen klingar hans namn inte med samma självklarhet som Charles de Gaulle och Winston Churchill på våra breddgrader, det är synd. Ty vad dessa bägge portalfigurer i den europeiska historien senare blev, förkroppsligade Georges Clemenceau redan vid epoken kring första världskriget.
Att en militär stormaktskonflikt skulle utbryta var ingalunda givet, precis som idag. Dock såg Clemenceau hotande tecken från det autokratiska kejsardömet Tyskland - republiken Frankrikes arvfiende - som inte var att leka med och att det därför var nödvändigt att hålla garden uppe.
Hans varningar möttes med döva öron. De styrande föredrog att hoppas på fortsatt fred. Clemenceau lyckades emellertid driva igenom en förlängning av värnplikten (som kortats 1905), men förskräcktes av materialbristen.
Att armén saknade tungt artilleri ursäktades fåraktigt av krigsministern 1914 med att regeringen dragit ner på försvarsanslagen. Clemenceau dundrade med den berättigade frågan: "Vad kommer att hända med stridsmoralen om soldaterna upptäcker att de är inom räckhåll för fiendens kanoner, medan det egna artilleriet inte når fram till fienderna?". Han konstaterade kallt att det är fåfängt att vara hjälte på slagfältet, om det inte finns vapen och ammunition.
Kort efter detta meningsutbyte skrev Georges Clemenceau i sin tidning L´Homme Libre: "Låt oss handla så att inte våra barn behöver slå ner sina ögon när våra namn nämns". Nästa dag anföll Tyskland...
Om detta berättar författaren Mats Krantz i en fin, nyutkommen bok: "Den franske Tigern". På svenska är det den första heltäckande biografin om Clemenceau (1841-1929) och rekommenderas gärna som rykande aktuell läsning i novemberrusket.
Frankrike var skamligt illa förberett när den moderna, välutrustade tyska krigsmaskinen invaderade. Priset blev ofattbart högt. 1917 var fransmännen i princip slagna, tongivande kretsar ville ge upp. Dessbättre överläts regeringsrodret istället till kraftpaketet Clemenceau. Han ingöt nytt tigeraktigt mod som skingrade defaitismen och fick nationen att härda ut till seger.
Fast utan bistånd från Frankrikes allierade Storbritannien och, sent i kriget, USA hade knappast ens Clemenceaus benhårda försvarsvilja räckt för att knäcka den tyska militärdiktaturen och rädda republikens frihet.
Vad har detta att säga oss?
Antag att Georges Clemenceau, här och nu, gjort comeback från ovan som politiker och journalist i Sverige. Han hade utan vidare kunnat hoppa direkt in i försvarsdebatten.
Det vore bara för honom att i stort sett blåsa dammet av sina gamla debattinlägg; byta ut kejsar-Tyskland mot Putin-Ryssland, omvandla uppgifterna om den underfinansierade och otillräckligt rustade franska försvarsmakten 1914 till den svenska 2016, reprisera sitt hudflängande av politikerkårens oförmåga att hantera det mörknande säkerhetsläget och - vis av tidigare erfarenhet - peka på vikten av allierade om det värsta skulle inträffa.
Tyvärr har vi ingen Clemenceau.