Ekonomin är inget som bekymrar väljarna i årets valrörelse. Frågor som sjukvård, skola, invandring, brottslighet och - efter rekordtorkan - miljön, har långt högre prioritet när opinionsinstituten pejlar stämningarna i folkdjupet. Det är inte märkligt. Högkonjunktur råder alltjämt i Sverige, tillväxten är fin, så varför oroa sig?
Finansminister Magdalena Andersson intygar med ett bländvitt reklamleende för sin regerings räkning att ekonomin är väldigt stark och redovisar ljusa, om än något avtrappande BNP-prognoser fram till nästa val. Allmänt råder uppfattningen att 2018 är kulmen på konjunkturen. Men att inbromsningen kommer ske bekvämt inbäddad i bomull är troligen en fåfänglig förhoppning.
Febriga fester brukar vanligen sluta i baksmälla, så kalkylera med en tvärnit - även om politikerna ogärna vill att du ska tänka på sådana otäcka saker i valtider. Ingen vill ju spela den impopulära rollen av Kassandra, som förgäves försökte varna Trojas invånare om deras bistert hotande öde.
Situationen vi befinner oss i är emellertid historiskt absurd. Regeringen har inte bara i strid mot etablerad visdom (som anbefaller åtstramning) ytterligare gasat upp varvtalen i ekonomin genom en maxat expansiv budgetpolitik. Riksbanken ägnar sig åt massiv konjunkturdoping.
Stefan Yngves sänkte till 0-ränta i oktober 2014, sedan till minus 0,1 procent i februari 2015, fortsatte neråt och räntan ligger nu på minus 0,5 procent sedan februari 2016. Svenskarna har badat i extremt billiga pengar under flera år och vant sig vid det som något normalt.
Följden är ett jättelikt osunt skuldberg i kombination med tillgångsbubblor, som en fortfarande överhettad bostadsmarknad och felallokering av resurser. Undantagstillståndet i kreditmiljön får annars lågproduktiva investeringar att verka okej och gynnar samtidigt en spekulationsrusning till riskfyllda projekt när adrenalinstinna placerare söker avkastning på sitt kapital.
Till detta kommer att kronan senaste åren rasat kraftigt i värde. En svag valuta sägs ofta vara mumma för exportindustrin, men är också en form av doping. Vi rear ut våra tillgångar på den internationella marknaden, vilket bland annat gör att företagen slipper hålla sig lika vassa i konkurrenstrycket och invaggas i ett beteende av bristande anpassning.
Den på ytan goda ekonomin vilar alltså på vådligt artificiella underliggande fundament som omöjligen kan förbli bärande i långa loppet. Det är således inte en orimlig gissning att nästa finanskris, kanske utlöst av ett bankruttmässigt Italien, hamnar på nästa regerings bord. Och beredskapen är god?