Tage Erlander måste ju rankas som en av Sveriges framgångsrikaste politiker genom tiderna. Även i internationell jämförelse lyser hans stjärna starkt. Mellan 1946 och 1969 lyckades han oavbrutet parkera sig på statsministerposten. Hela 23 år alltså! Det är ett demokratiskt världsrekord som fortfarande står sig.
Men vi ska inte glömma att han också hade formidabel sparring i form av Bertil Ohlin, legendarisk folkpartiordförande 1944-1967 och banbrytande professor i nationalekonomi (sedermera Nobelpristagare 1977).
Tillsammans kan de liknas vid den svenska politikens motsvarighet till Björn Borg och John McEnroe, vars matcher lyfte tennisen till dittills oanade höjder.
Hade Erlander varit lika vass som statsminister utan den ettrige, förbluffande uthållige, oppositionsledaren Ohlin på andra sidan nätet i riksdagen? Onekligen en fängslande kontrafaktisk fråga att begrunda.
En titelförsvarare av Erlanders kaliber som ständigt måste vara på tårna eftersom han jagades svettig runt banan av konditionsbjässen Ohlin som utmanare - det är sannerligen ingen dålig politisk situation (trist bara att deras roller aldrig skiftade på grund av dåtidens bisarra tvåkammarsystem med kvardröjande majoriteter).
Vad det hela illustrerar är vilken central betydelse en välskött, hungrig opposition har i demokratin - alltså även för dem som ansvarar för styret. De som sitter vid makten tvingas spotta upp sig, försöka undvika ogenomtänkta slappheter, hålla en stark gard, verkligen visa varför de förtjänar medborgarnas förtroende och leverera.
Det vore väl synd att påstå att den majoritetskoalition (S/MP/L) som nu rattar Linköping direkt bländat väljarna med sin politik under innevarande mandatperiod. Oppositionen i stadshuset hade ju också överlag gärna kunnat vara lite mer energisk och märgfull. Känns inte läget på den lokala fronten som halvkokt puttrande?
Inte minst därför tycks KD gjort ett lyckokast när de värvat Sara Skyttedal som nytt kommunalråd efter Andreas Ardenfors. Säga vad man vill om Skyttedal - och det är de många som gör! - men nog lär hon kunna höja temperaturen ett antal behövliga grader i Linköpingspolitiken (förutsatt att inte den lokala förmågan Petra Hellsing kniper toppjobbet i nomineringsstriden, se Corren 30/8).
Som knivskarpt profilerad KDU-ordförande har Skyttedal röjt rejält i politiken och blev rent av historisk när hon på KD:s riksting drev igenom fimpandet av den famösa Decemberöverenskommelsen.
Hon är oförskräckt och frimodig i sina åsikter, ett politiskt kraftpaket som gillar rampljuset och står pall i debatten, ingen lämnas oberörd av hennes uppenbarelse.
DN:s briljante journalist Björn af Kleen följde Sara Skyttedal några dagar i våras, bland annat under ett riksdagsbesök i samband med KD:s budgetpresentation. I reportaget (publicerat 27 maj) skriver han: "I riksdagens vardagslunk sticker hon ut som en korsning mellan Modesty Blaise och Margaret Thatcher. Hon kombinerar åtsmitande klänningar med scarves med rävjaktsmotiv. Hennes närvaro osäkrar något i den parlamentariska rutinen".
Det vore väl nått för kommunfullmäktige i Linköping!