Nu är den långa mardröm som varit 2016 års osannolikt hätska, upprivande och på många sätt chockerande presidentval är över.
Men den mardrömmen visade sig bara vara ett preludium till det otänkbara: Donald Trump, den vulgäraste och olämpligaste kandidat som toppat något av de stora partiernas valsedlar till Vita huset, kommer att bli USA:s nästa president.
Bäva, Amerika! Bäva, världen!
Vi är nu inne på ett totalt okänt territorium.
En värre valkampanj på nationell nivå än den som nyss varit har inte skådats i USA under modern tid. De redan innan såriga motsättningarna i det politiska livet har blivit än mer inflammerade. Med Donald Trump som vinnare i denna batalj finns föga tecken på att lindring är att vänta.
Visserligen präglades hans segertal av försonlighet och en utsträckt hand till såväl vänner som motståndare, en för Trump osedvanlig eftergift till traditionell kutym i dessa sammanhang. Men trovärdigheten är inte direkt slående.
Vi har ändå att göra med en sällsynt polariserande figur som nått den högsta makten på tvärs även inom sitt eget parti, vilket han mer eller mindre kapade i vårens premiärval.
Hela Trumps väg till Vita huset har varit en freakshow av brutalt språkbruk, vilda konspirationsteorier, ett budskap genomsyrat av isolationism, rasism, sexism, avsky mot den fria pressen och den amerikanska demokratins institutioner.
Gensvaret han mött hos väljarna är ett skrämmande mått på hur djupt motviljan mot etablissemanget är i breda folklager och är en vådlig draksådd för framtiden.
Demokraterna visade samtidigt en förbluffande tondövhet genom att inte kunna vaska fram en fräschare kandidat än Hillary Clinton. Att i dynastisk anda bereda vägen för nomineringen av henne, en skandalomsusad och illa omtyckt personifikation av Washingtons politiska klass, var och är en magstark utmaning i det klimat som råder. Priset blev också högt.
Bara utsikten att den första färgade presidenten i USA:s historia skulle följas av den första kvinnliga, var bensin på elden för de högerreaktionära krafter som förgiftar mycket av dagens amerikanska samhällsdebatt.
De är egentligen inte intresserade av gängse politik, utan ser snarare USA som slagfält för ett konservativt kulturkrig mot den elitistiska liberala mitten-vänster som de främsta hatobjekten Obama och Clinton representerar i deras tankevärld. Trump gjorde till sin politiska affärsidé att utnyttja dessa stämningar i sitt antietablissemangskorståg och att sakfrågorna hamnade i skuggan av valkampanjens gräsliga gyttjebrottning är symptomatiskt.
Vart nu denna söndrade nation med sitt krisande politiska system går är en otäckt öppen fråga. Det har bäring på hela efterkrigstidens världsordning som redan visat oroande upplösningstendenser. Den västliga liberala demokratin har inte varit så utsatt sedan 1930-talet.
Med ett aggressivt Ryssland som flyttar fram sina positioner, Brexit och ett försvagat EU, en Donald Trump som överger Pax Americana, samt kanske nästa år Marine Le Pen som statschef i Frankrike, kan den perfekta stormen vara under uppsegling.
Och vem vet? Är en president Trump de facto möjlig i USA, vad säger då att en statsminister vid namn Jimmie Åkesson vore omöjlig i Sverige?