”Vi måste ju se till att strypa det mesta”, säger den indignerade partimedlemmen Malte Lindeman när han i Hasse&Tages revy ”Gula Hund” 1964 förklarar vad KDS vill. Det är krav på censur och förbud mot i stort sett allt. ”Jag får så sura uppstötningar jämt. Usch! Fy!”, kvider Lindeman i Hasse Alfredsons drift med den typiske KDS:aren.
Partiet hade då just bildats med pingstkyrkans nestor Lewi Pethrus som drivande kraft. På kristen grund ville han skapa en politisk front mot kulturradikalismens vindar. KDS, Kristen demokratisk samling, betraktades länge som udda och apart, med endast svårsmälta moralkakor att erbjuda väljarna.
Vad har det parti som utvecklats till våra dagars KD att ge? Ebba Busch Thor har kämpat i opinionsmässig snålblåst sedan hon tog över rodret i Kristdemokraterna våren 2015. Efter helgens riksting i Uppsala hoppas man att en skarpare profil i välfärdspolitiken, där krutet huvudsakligen satsas på sjukvård och äldre, ska bli det räddande budskapet.
Men inför valåret saknas knappast konkurrerande partier som skjuter in sig på samma frågor. Det är egentligen förvånande att KD inte bättre förmått hävda sin särart som ett konservativt komplement i det svenska politiska landskapet. Beror det möjligen på en rädsla att åter utmålas som ett reaktionärt och trångsynt Malte Lindemanparti?
Konservatism, i dess vettigaste form, är något annat och utgör ingen fullfjädrad ideologi. Snarare en attitydriktning, framvaskad ur människans historiska erfarenhetsbank om vad som konstituerar en fungerande, organiskt framväxt samhällsgemenskap.
Man bör vara hel och ren, uppföra sig väl, arbeta strävsamt, respektera familjen och dess värden, hylla bildning och kultur, vara barmhärtig mot de svaga, hålla på traditionella ritualer (jul, påsk, etc) som kollektivt meningsskapande band, sky utopier.
Uppenbarligen finns problem i Sverige som kan identifieras i termer av bristande normer: sexuella trakasserier, stökiga skolor, bråk på biblioteken, förråad ton i debatten på nätet, barn och ungdomar som i utsatta miljöer riskerar att fastna i drogberoende och kriminalitet.
Ett humanistiskt konservativt parti, förankrat i den judisk-kristna etiken, som frimodigt tar strid för de goda normernas och det personliga ansvarets betydelse borde rimligen ha en intressant nisch att exploatera - ungefär likt en slags politikens motsvarighet till Magdalena Ribbing. Vore inte det en spännande grej?