LSS-reformen är den största frihetsreformen som genomförts i vårt land i modern tid, har Liberalernas partiledare Jan Björklund förklarat. Stora ord. Men för människor med svåra funktionsnedsättningar finns tveklöst täckning. Rätten till personlig assistans innebar en individuell självständighetsrevolution i den dagliga livsföringen som gjorde tillvaron värdigare, rikare, humanare.
Reformen drevs igenom av Björklunds företrädare Bengt Westerberg under dennes period som socialminister i det tidiga 90-talets borgerliga Bildtregering. Det fanns dock ett inbyggt aber som på längre sikt fått hela konstruktionen att gunga. LSS var rejält, och förmodligen medvetet, underfinansierad.
Minns att Sverige då genomled en svår ekonomisk strukturkris som blev rena stålbadet. Westerberg hade därför sannolikt aldrig fått riksdagen med på noterna om han inte, i den goda sakens namn, slirat en del på kalkylerna. 1993 beräknades LSS kosta 2,7 miljarder. I verkligheten kom beloppet att fördubblas de första åren, efter millennieskiftet började kostnadsutvecklingen skena och närmade sig 30-miljardersvallen 2016.
Men S/MP-regeringen drog i bromsen, signalerade till Försäkringskassan att vara mer återhållsam med beviljande av assistanstimmar och nyligen föll en dom i Högsta förvaltningsdomstolen som tolkades snäva in utrymmet ytterligare. Det försämrade villkoren mötte massiv och förståelig kritik.
Tusentals människor i behov av personlig assistans drabbades av neddragningarna, deras vardag blev genast påtagligt mörkare och oförutsägbarare. Friheten som staten garanterat dem genom LSS-reformen verkade inte längre vara mycket att lita på.
Men under tisdagen meddelade det ansvariga statsrådet Åsa Regnér att regeringen stoppar Försäkringskassans sparknivar i väntan på att den tidigare tillsatta LSS-utredningens översyn av lagen blir färdig. Det synes rimligt och anständigt. Framöver måste dock regelverket göras tydligare, liksom styrningen och kontrollen förbättras, så att intentionerna bakom LSS inte förvanskas.
Det är ingen hemlighet att oseriösa assistentbolag blivit en guldgruva för kriminella element. Systemet läcker som ett såll. Fusket med oriktigt utbetalade assistentersättningar uppskattas till mellan 3 och 4,5 miljarder kronor årligen (Fokus nr 45/2017).
Detta omfattande, hjärtlösa och cyniska bedrägeri på bekostnad av en av det svenska samhällets mest utsatta grupper är givetvis fullständigt oacceptabelt och kan inte fortgå. Åsa Regnér medger själv, om än försiktigt formulerat, att myndigheternas hantering av skattepengarna lämnat en del övrigt att önska: "Det är viktigt att säkerställa att medlen går till rätt personer och inte till saker som det är inte är tänkt" (TT 14/11).
Men det största problemet är politiskt och ligger kvar oförlöst sedan Bengt Westerbergs dagar. Sverige ska ha höga ambitioner när det gäller omsorgen om personer med funktionsnedsättningar. Fast hur höga? Svaret kräver ofrånkomligen en prislapp, även om det låter rått. Den offentliga kassan är ju begränsad och politik är inte enbart att vilja. Politik är snarare att välja, att kunna prioritera bland mängder av trängande behov och önskemål.
Frihetsreformen LSS sjösattes till en orealistisk låg kostnad och sprängde snart alla budgeterade ramar. Vad ska gälla? Riksdagen är tvungen att tömma den bittra kalken och göra en hållbar avvägning mellan ambition och anslag.