Östersjön har alltid varit ett känsligt hav med sitt bräckta vatten. Vi måste därför vara särskilt aktsamma när det gäller mänsklig miljöpåverkan. Tyvärr är priset för gamla synder högt.
Inte på 1500 år har syrebristen i Östersjön varit så omfattande som nu. Nyligen rapporterades att ett bottenområde kring Gotland, motsvarande en yta större än Danmark, är helt syrefritt. En död zon i rekordformat. Ingen fisk eller andra djur kan leva där. Till mycket är det jordbrukets läckage av kväve och fosfor som orsakat skadorna.
Det är den dåliga nyheten. Den goda? Att det finns ljus i mörkret.
Övergödningen är på väg att minska, Östersjön kan tillfriskna. Men en fullständig återhämtning kräver ett kontinuerligt arbete med att minimera läckaget i 50-100 år, enligt SMHI:s oceanograf Lena Viktorsson.
EU:s gemensamma jordbrukspolitik finns tungt vägande skäl att vara kritisk mot. Den är nästan löjligt överbyråkratisk och kostar europeiska skattebetalare svindlande belopp i fördyrande tullar och stödbidrag. Det är ett system som slukar 40 procent av EU:s budget, ett arv från den smärtsamma tiden strax efter andra världskriget när Europa låg i ruiner och politiska åtgärder sattes in för att få igång matproduktionen igen.
Ett sådant exceptionellt nödläge för tillgången på livsmedel i EU råder knappast 2019. I en sund marknadsekonomi hör jordbrukssubventioner normalt sett inte hemma.
Det poängterade den svenske liberale folktribunen, frihandelsvännen och lantbrukarsonen S A Hedlund på sitt oförlikneliga vis i en riksdagsdebatt redan 1888: "En näring, som lemnad åt sig sjelf skulle gå under, den har väl ändock icke rättighet att kallas för landets modernäring".
Med detta sagt, har ändå EU en viktig roll att spela inom jordbruket och för att rädda Östersjön - något som förtjänstfullt påpekades i en debattartikel i torsdagens Corren av tre representanter för Stockholms universitets Östersjöcentrum. EU är det centrala instrumentet för möjligheten att ta ökat gemensamt, långsiktigt verkande miljöansvar och göra slut på övergödningen.
Mot bakgrund av den alarmerande situationen är det väl investerade pengar att stödja insatser syftande till att snabbare få bukt med läckaget från åkrarna. Det är även ytterst motiverat att ge bönderna mer bidrag för att hålla kulturlandskapet öppet och främja den biologiska mångfalden genom vård och nyanläggning av ängar och våtmarker.
Sånt är vad EU:s jordbrukspolitik borde prioritera.