När Stefan Löfven härförleden ombildade sin regering valde han att peta framtidsministern Kristina Persson. Men inte folkhälsoministern Gabriel Wikström. Detta, kära läsare, kan vi se som ett talande tecken. Nuets nyfikna politiska blick mot morgondagen gör sig icke längre besvär. Istället har det nostalgiska svärmeriet för 1970-talets kollektivistiska etatism vunnit en klar seger. Och vad behövs då en framtidsminister till?
Låt er ej förledas av Gabriel Wikströms påfallande ungdomliga lekamen. Såväl i mentalitet som till ministergärning är han en ogenerad ålderman. Likt en vålnad från fornstora S-dagar representerar Wikström förbehållslöst den gamla paternalistiska överhetstraditionen att göra medborgarnas privata leverne till en statsangelägenhet.
"Det är rimligt att staten på vissa områden reglerar vad man röker, dricker eller stoppar i sig", deklarerar han utan att darra det minsta på manschetten. Nya moralistiska förbudslagar hotar bolmande tobakskonsumenter, även det betydligt ofarligare snuset har hamnat i skottgluggen. Förmynderikorståget stannar förstås inte där.
Folket kan bli för feta och röra sig för lite. Detta oroar Wikström mycket. Myndighetsapparaten har således fått i uppdrag att projektera ett batteri av interventionistiska åtgärder. Ty som ministern alamistiskt förkunnat: "Sitta är bland det farligaste man kan göra. Det är det nya röka".
Bror Rexed jublar sannolikt saligt i sin himmel. Han var Socialstyrelsens S-märkta generaldirektör 1968-78 och offentlig folkuppfostrare par excellence. Han ansåg att svenskarna i det allt mer teknikorienterade samhället riskerade att bli på tok för passiviserade. Särskilt bilkörning och TV-tittande brännmärktes som två stora hälsofaror därvidlag.
Omfattande kampanjer syftande till "förändring av vanor och traditioner ifråga om kost och fysisk aktivitet” drogs igång. Bland annat kolporterades beskäftiga instruktionsfilmer hur vi enligt statsmaktens uppfattning piggare skulle börja arbetsdagen genom övningar i hurtig morgongymnastik och näringsriktig frukost.
Den giftige kåsören Stig Ahlgren i legendariska tidskriften Vecko-Journalen anande dock mindre altruistiska motiv bakom Socialstyrelsens offensiv till allmänhetens fromma. I en artikel under rubriken "Födointaget" fick den ansvarige myndighetschefen sina fiskar (eller snarare pekpinnar) varma: "Är det var och ens personliga lycka och välgång som bekymrar vår Storebror, generaldirektör Rexed? Nej, det är de ekonomiska aspekterna på produktions- och inkomstbortfall, där samhället kommer in i bilden i fråga om vård- och omsorgskostnader. Rätt uppfödda enligt broilerprincipen, ehuru inte avsedda att stekas, möjligen rotera på skattespettet, ska vi hållas vid prima liv hela vår produktiva ålder för att sedan lämnas åt sidan för att tyna bort av uttråkning".
Den som undrar vad som driver Gabriel Wikström i hans nitiskhet finner måhända svaret i Ahlgrens citerade stycke. Naturligtvis värnar en skattehungrig regering av Löfvens snitt om ett sådant fynd - en från värsta 70-talet återuppståenden Rexed, strävades efter att hälsotrimma undersåtarna friska och raska i de sunda statsfinansernas intresse.