Clint Eastwood, beväpnad med Magnumpistol, har jagat upp en desperat skurk i ett hörn och fäller iskallt repliken: ”You’ve got to ask yourself a question: ’Do I feel lucky?’ Well, do ya, punk?”.
Filmen ”Dirty Harry” blev en omedelbar kioskvältare i USA under början av 70-talet och fick flera uppföljare. Eastwood i rollen som den skjutglade San Francisco-polisen Harry Callahan, en rebell som inte skyr några medel för att få bort härjande våldsbrottslingar från gatorna, slog definitivt an en känslosträng hos vad Richard Nixon kallade ”den stora tysta majoriteten”.
Det var den skötsamma, arbetande och skattebetalande medelklassen som sällan höjde sina röster offentligt, men som allvarligt börjat oroa sig för tendenserna till normupplösning och krackeleringar i samhällsbygget.
”Dirty Harry” var mer än en vanlig actionrulle. Den återspeglade en växande folklig frustration med ett rättssystem som uppfattades alltmer dysfunktionellt och överbyråkratiserat. Medan den sociala oron och gängkriminaliteten bredde ut sig, vem garanterade längre lag och ordning?
Harry Callahan struntade i allt vad inkompetenta polischefer och mjukryggade politiker hette, han gav tusan i regelboken, satte hårt mot hårt och blåste utan vidare diskussion iväg buset i en eldstorm av magnumkulor.
Sådana gränslösa poliser, som inte tvekar att skjuta för att döda och gärna lämnar efter sig hela kvaddade stadskvarter på kuppen, är vid närmare eftertanke kanske inte de mest optimala att hålla i handen. Men av gensvaret på filmen att döma, fanns det nog väldigt många som önskat att Callahan funnits i verkligheten.
Populärkulturens uttryck fångar ofta mycket talande rådande stämningslägen i tiden. ”Dirty Harry” anklagades av vissa kritiker för att exploatera primitiv våldsromantik och uppmuntra en fascistisk längtan hos biopubliken. Det kan låta överdrivet idag, men det fanns korn av sanning i detta.
Succén för Harry Callahan var sorts en varningssignal, ett symptom på det fallande förtroendet för det demokratiska etablissemangets förmåga att trygga medborgarnas liv och egendom i vardagen. Det är inga obekanta erfarenheter vad ett sådant klimat kan föda i form av en för oss alla mindre trevlig politisk backlash. Det var också filmmakarna medvetna om och de tog inte lätt på saken.
När Clint Eastwood därför återkom som Dirty Harry-figuren i ”Magnum Force” (1973) gavs han uppdraget att oskadliggöra en grupp totalt urspårade poliser som tagit sig rätten att kallblodigt avrätta kriminella element utan ett skvatts hänsyn till varken lag eller domstolar.
För att ytterligare driva hem den pedagogiska poängen fick Harry Callahan i central scen väsa: ”I hate the goddamn system, but until somebody comes along with changes that makes sense I’ll stick with it”.
Alltså: demokratins institutioner må vara bristfälliga och när systemet inte levererar är det illa. Men frestelsen till populistiskt fascistinspirerade lösningar är inte civilisation, det gör bara ont värre, värre än värst.
Anledning finns att återvända till dessa filmer. Hur väl fungerar exempelvis polisen i Sverige, hur många svåra brott beivras, hur bra lyckas politikerna styra upp det och vilka ideologiska krafter har vind i seglen?
”Dirty Harry” har fortfarande något viktigt att säga både om och till oss.