Ömhudad bör man inte vara i det offentliga rummet. Förolämpningar, hånfulla kommentarer, förintande personangrepp, råbarkat språkbruk, hat och hot. Ja, debattklimatet i vår digitala epok är nog mer ofta än sällan hårt.
Onödigt hårt, tycker statsminister Löfven som oroar sig för hur det påverkar demokratin. "Man får uttrycka sig som man vill, vi har åsiktsfrihet i Sverige. Men oavsett vilket arbete vi har så måste vi tänka oss för hur vi uttrycker oss. Jag är bekymrad, allmänt sett, över tonen i svensk debatt. Inte minst på sociala medier", sa han nyligen i Aftonbladet. Finns det någon bot?
Eller är vi strängt taget hopplösa fall, som Robert Musil skriver i förra århundradets bästa roman, det ständigt lika aktuella mästerverket ”Mannen utan egenskaper” (del 1, 1930):
"Oerhört många människor känner sig i våra dagar stå i beklaglig motsats till oerhört många andra människor. Det är ett för kulturen utmärkande drag att människor hyser den djupaste misstro mot den som lever utanför hennes egen krets, så att inte bara germanen betraktar juden som en ofattbar och mindervärdig varelse, utan också fotbollsspelaren ser med samma ögon på den som spelar piano. En sak existerar när allt kommer omkring endast i kraft av sina gränser och därmed i kraft av en så att säga fientlig akt gentemot sin omgivning; utan påven hade det inte funnits någon Luther och utan hedningarna ingen påve, därför är det obestridligt att en människans djupaste anknytning till sina medmänniskor ligger i hennes avståndstagande från dem."
Lugn. Musil är den briljanta ironins virtuos och stycket ovan ska läsas i det ljuset. Men visst innehåller raderna förstås mått av salt sanning.
Tribalismen finns i vår arvsmassa sedan tidernas gryning. Vi är programmerade till misstroende och aggression mot utomstående av evolutionsbetingade överlevnadsskäl. Som om det - numera! - skulle ursäkta alla dessa grälsjuka drängslagsmål på Twitter och Facebook. Bor vi fortfarande i grottor?
Civilisation är att hålla reptilhjärnans kodning i schack, lätta på garden, höja sig över den egna inskränktheten och låta evolutionen förfina oss från primitiva varelser till en mänsklighet. Och som en sådan är vi alla relationsberoende.
Hur blir en mänsklig individ till? Först genom interaktionen med en annan människa, enligt den judiske filosofen Martin Buber. Utan ett "Du" finns inget "Jag", är hans centrala tes. Det är i det mellanmänskliga mötet som våra "Jag" föds, olika och unika men existentiellt förbundna.
Avgörande är att i samspel kunna osäkra sig själv i ett bejakande av den andres ”annorlundaskap”. Det är då den fruktsamma glänta uppstår som skapar såväl individualiteten som utvecklingen av empatin, mognaden och ansvarstagandet. Ju öppnare gemensamt, prövande samtal och förutsättningslösare diskussion, desto längre når vi.
Att däremot låsa kommunikationen i konfrontativ oförsonlighet betyder ett förfarande av vår mänskliga substans. Begrunda detta. Brända broar mellan "Jag" och "Du" gör att båda förtvinar.
Statsministern har rättmätig anledning till att uttrycka oro. Martin Buber gjorde det långt innan de sociala medierna uppfanns.
Han såg med stark skepsis på det politiska språket, som genom sin systematiskt polemiska natur riskerade att få en avhumaniserande effekt. Hade han så fel?