Snart har det gått fem år sedan Ukrainas president Viktor Janukovytj tvingades lägga benen på ryggen, bortjagad av ett provästligt folkligt uppror mot hans korrupta och Kremlvänliga vanstyre. Den utmaningen tog inte Putin lätt på.
Hans ambition att få tillbaka den forna sovjetrepubliken i fållan som en vasallstat inom den ryska intressesfären hotades om Ukraina sökte sig närmare EU och Nato. Svaret kom snabbt.
Ryska soldater, i omärkta uniformer, ockuperade Krimhalvön som efter en folkomröstningscharad annekterades av Moskva. En separatistrevolt orkestrerades i östra Ukraina, där regionerna Donetsk och Luhansk med uppbackning av den ryska krigsmaskinen förklarade sig som självständiga utbrytarrepubliker - naturligtvis i realiteten styrda och kontrollerade från Kreml.
Skyndsamt byggdes också en 19 kilometer lång motorvägsbro mellan det ryska fastlandet och Krimhalvön över Kerjsundet i Svarta havet. På andra sidan denna smala passage ligger Azonvska sjön vars stränder tillhör Ryssland och Ukraina. Bron demonstrerar den ryska orubbligheten att behålla Krim och mer än så.
Den ger en utmärkt förevändning att stänga sundet för ukrainska fartyg, vilket var precis vad den ryska militären gjorde i helgen med dundrande kanoner. Mönstret är tydligt. Putin sliter åt sig Ukraina bit för bit, slugt och målmedvetet.
Men varför väljer han att höja insatserna i konflikten just nu? Förmodligen är det en kombination av inrikes- och utrikespolitiska faktorer. EU befinner sig i ett försvagat och splittrat tillstånd, likaså USA. Tysklands Angela Merkel hänger på repen. Storbritannien är uppslukat av Brexit. Washington i Trumps osaliga skugga är polariserat som aldrig förr.
Vilken motståndskraft orkar väst mobilisera i det läget? Putin ser rimligen ett bra tillfälle att pröva.
Samtidigt är Rysslands ekonomi hårt pressad av omvärldens sanktioner och sjunkande oljepriser. Befolkningen knorrar, missnöjet med Putinregimen växer. Ett klassiskt recept att rädda det egna skinnet är då att iscensätta konfrontationer mot andra länder och piska upp berusade stämningar av nationell chauvinism. Ockupationen av Krim 2014 lyckades förträffligt i det avseendet, men det är som att ta en drink.
Effekten klingar snart av och du måste ta en ny. Frågan är vad Putin gör när Ukraina inte längre räcker.