Det slås fast i den senaste versionen av Nationella trygghetsundersökningen, som Brottsförebyggande rådet (Brå) nyligen presenterade.
Nästan en fjärdedel av befolkningen (16-84 år) väljer en annan väg eller ett annat färdsätt i rädslan att utsättas för kriminalitet. I gruppen unga kvinnor mellan 20-24 år är siffran 42 procent!
Oron över säkerheten i det egna hemmet är också markant. 28 procent av svenskarna bekymrar sig för risken att drabbas av inbrott. ”Bostadsinbrotten upplevs ofta som mer allvarliga och mer integritetskränkande än många andra av de stöldbrott som hushållen utsätts för”, konstaterar Brå.
Den utbredda känslan av otrygghet och oro är inte ogrundad. Som kriminologen Manne Gerell vid Malmö högskola framhöll i Expressen i slutet av förra året har brottsnivån i samhället nått rekordhöjder.
Bilden av vårt fredliga Sverige har inte minst skakats rejält av återkommande rapporter om skjutningar och eskalerande gängkriminalitet. Samtidigt lider polisen sedan länge av strukturellt betingade problem inom såväl ledning som organisation, vilket allvarligt hämmar ordningsmaktens effektivitet (nej, det är inte främst en resursfråga).
Statens kärnuppdrag att upprätthålla våldsmonopolet och garantera medborgarna skydd till liv, lem och egendom är - snällt uttryckt - knappast så välskött som vi har skäl att begära.
Och krackelerar staten i sin mest grundläggande funktion, får andra rycka in och täta sprickorna. Det börjar bli vanligt att kommuner, däribland Linköping, anställer trygghetsväktare som patrullerar i utsatta områden. Säkerhetsföretagen skär guld med täljkniv i den ökande otrygghetens spår.
Regeringen kommer därtill att införa ett ”Trygghets-RUT”, så att vi får skatteavdrag för att via marknaden köpa oss enskild bevakning. Sverige 2019. Du uppmuntras att skramla ihop till din personliga privatpolis. Schysst.