Plötsligt händer det! Strandskyddet kommer förhoppningsvis att luckras upp. Resultatet av den förra Reinfeldtregeringens försök till regelförändring i flexiblare riktning blev ju tyvärr endast en tumme. Kanske kan dagens Löfvenregering lyckas bättre?
Initiativet är dock inte deras. Det är riksdagsmajoritetens. Alliansen och SD har förenat sig i kravet på att strandskyddet måste reformeras ytterligare, vilket i synnerhet är viktigt för att ge landsbygden rimligare utvecklingsvillkor.
Den ansvarige ministern Peter Eriksson (MP) låter nu meddela att han givit Naturvårdsverket uppdraget att göra "en översyn av strandskyddet på utvalda platser i kommuner med gott om stränder". Som ett steg åt rätt håll är det bra.
Men mest önskvärt vore om Eriksson skaffade sig en tidsmaskin av märket DeLorean som användes i filmklassikern "Back to the Future" och hämtade tillbaka de ursprungliga strandskyddsreglerna från 1940-talet. Dessa var inte dumma alls, faktiskt.
Bestämmelsernas bakgrund var att tätorternas expansion, särskilt i Stockholmsregionen, gjorde att byggelsetrycket i strandnära områden ökade. Därmed uppstod ett problem. På vissa ställen fanns legitima intressen av att värna såväl speciella naturvärden, som allmänhetens tillgänglighet till vattnet för bad och rekreation.
Det löstes genom att länsstyrelserna fick möjlighet att efter behov skyddsklassa just sådana strandområden från exploatering. En vettig form av reglering, som dessvärre övergick till att bli vettlös i mitten av gröna vågens 1970-tal.
Då införde politikerna ett totalt strandskydd, som i princip förbjöd ny bebyggelse kring varenda strand i Sverige. Överdriften och rigiditeten i detta beslut är uppenbar om man betänker att hela den svenska strandlinjen längs insjöarna och havskusterna motsvarar 386 000 kilometer!
Särskilt kännbar blev konsekvensen för landsortskommunerna, som fick en avgörande konkurrensfördel gentemot storstäderna kraftigt beskuren. Enorma ytor av attraktiv, naturskön och relativt billig tomtmark tvingades ju under fäfot, en kapitalförstöring av ofattbara dimensioner.
Istället för ha kvar det generella, blint verkande strandskyddet som norm och plottra med diverse kommunspecifika undantagsvarianter (som lätt blir godtyckliga och byråkratitröttande), vore det rationellaste och framtidsdugligaste att återgå till 1940-talets modell med ett selektivt strandskydd av välmotiverat och ändamålsenligt slag.