I augusti 2014 stod statsminister Fredrik Reinfeldt på offentlig plats i Stockholm och pläderade för en generös flyktingpolitik: ”Nu vädjar jag till svenska folket om tålamod, om att öppna era hjärtan för att se människor i stark stress med hot mot det egna livet som flyr, flyr mot Europa, flyr mot frihet, flyr mot bättre förhållanden”.
I september 2015 stod statsminister Stefan Löfven på offentlig plats i Stockholm och pläderade för en generös flyktingpolitik: ”Mitt Europa tar emot människor som flyr från krig. Om vi bär denna uppgift tillsammans kan vi göra skillnad för människor, alla EU-länder måste hjälpa till”.
En månad senare var det slut på öppna hjärtat-linjen. Migrationsströmmen, främst utlöst av den episka katastrofen i Syrien, ansågs för betungande. Alla EU-länder var definitivt inte intresserade av att hjälpa till. Sverige fick ta orimligt stort ansvar på egen hand. Utrikesminister Margot Wallström förklarade att vårt system hotade att braka samman.
S/MP-regeringen gjorde upp med borgerligheten om strängare regler. S-kongressen i Göteborg förra veckan befäste vad som ska gälla framöver. Sveriges migrationspolitik ska inte avvika från EU:s kallsinnigare lägre mottagningsnivåer.
Vad säga om det här? Att det är förståeligt ur ett snävt partirationellt, röstmaximerande perspektiv. Nynationalismen är stark, opinionsvindarna i Europa blåser snålt i migrationsfrågan, det finns inte på kartan att EU skulle riva sina höga gränsmurar mot folk utifrån, och vårt välfärdssamhälles konstruktion är under alla omständigheter illa lämpat för att hantera ett kraftigt inflöde av främmande människor (vilket vi ju bevisligen sett).
Kalla det realism eller opportunism, eller bäggedera. Det är klart att det politiska etablissemanget anpassar sig efter läget och vad som, sannolikt korrekt, idag rimmar med den bredare svenska väljarkårens önskemål. Men inget, absolut inget, av detta motsäger att Sverige och EU i oskön förening samtidigt gör sig skyldigt till ett dels skandalöst moraliskt haveri, dels ett på längre sikt kolossalt ekonomiskt oförnuft.
Har vi ett system och en politik som förvägrar hederliga människor i nöd den grundläggande rätten till strävan efter frihet, lycka och ett bättre liv, då vi är inskränkta pösmunkar som accepterar en sådan okristlig verklighet och ger vårt stöd åt ideologiska maktgrupperingar som lyder minsta motståndets lag i ambitionen att förändra den verkligheten (alternativt tycker att den är bra och riktig som den är).
Är vi oroliga för att välståndet skulle hotas med öppnare gränser? I så fall godtar vi också fel svar från politikerna.
Forskningen är förkrossande entydig: rådande begränsningar på människors rörlighet är det enskilt skadligaste handelshindret i världen. Beräkningar tyder på att BNP-förlusten är omkring 100 procent! Jordens samlade ekonomiska produktion är nu alltså bara hälften så stor, än vad den kunnat vara om migrationen vore fri. När talade regeringen, något riksdagsparti eller EU-topparna högt om detta senast? När ställde vi själva krav på att de borde göra det och inte medverka till att alla blir fattigare?
Visst, verklighetsförändringar tenderar att vara jobbiga, inte utan problem och slitningar. Dock har vi mycket mer att vinna på målet om en öppnare och liberalare ordning än att låta oss föras i motsatt riktning.