”Jag har en återkommande föreställning om att ännu en artikel har fogats till grundlagens uppräkning av individens rättigheter: rätten till fri tillgång till fantasin. Jag har kommit att tro att verklig demokrati inte kan existera utan friheten att använda fantasin och rätten att obehindrat använda verk av den skapande fantasin”.
Det skriver Azar Nafisi i sin självbiografiska bok ”Att läsa Lolita i Teheran: liv genom böcker” (2005). Hon skildrar där tiden som universitetslärare i engelsk litteratur när mullorna grep makten efter revolutionen i Iran 1979. Det teokratiska tyranniet som ersatte shahens envälde krävde att hela samhället, in i minsta vrå och detalj, skulle underkastas den islamistiska statsläran. Allt blev därmed politik och måste tolkas i enfaldigt svartvita ideologiska termer.
Våldet, rättslösheten och avrättningarna är egentligen inte förtryckets värsta sida. Utan regimens kvävande klimat av torftighet och andefattigdom som berövar människornas liv på must och sav, värde och värdighet, får deras själar att skrumpna och krymper tillvarons horisontlinjer.
Med några kvinnliga studenter bildar Azar Nafisi en motståndsficka i form av en hemlig bokcirkel. De läser och diskuterar verk av Vladimir Nabokov, F Scott Fitzgerald, Jane Austen och Henry James - samtliga förbannade av den islamistiska diktaturens knektar som smittsamma giftspridare av dekadent västerländsk imperialism.
För Nafisi och hennes studenter blir skönlitteraturen vägen till en befrielse från ayatollornas annektering av deras existens; en läsning för den rena njutningens skull, för nå större självkännedom och inmuta en hoppets oas av egenmakt, obefläckad av politiska dogmer och ideologiska diktat.
Azar Nafisi skriver i sin hyllning till den obundna fiktionens anarkistiska republik: ”För att leva ett fullödigt liv måste man ha möjlighet att offentligt gestalta och formulera privata världar, drömmar, tankar och begär, att ständigt ha tillgång till en dialog mellan den offentliga och den privata världen. Hur vet vi annars att vi har existerat, upplevt, åtrått, hatat, fruktat?”.
Iran är ett extremt, men inte ovanligt, exempel på hur kulturen kidnappas och korrumperas i syfte att tjäna någon proklamerad frälsningsdisciplin, likrikta samhället och förvandla dess invånare till överhetens lojalt rättänkande robotar. Sådant fördöms som avskyvärt i vårt demokratiska Sverige.
Vi ser nu med förfäran på hur de nationalkonservativa regeringarna i EU-länderna Ungern och Polen distanserar sig från det liberala folkstyrets ideal, ideologiserar media- och kultursfären, sätter fantasin i politikens tvångströja. Men vilket skydd har vi från att inte hamna i en liknande situation?
Mycket av det svenska kulturlivet står och faller med offentliga skattebidrag. Rent konstnärliga kvalitetsaspekter är inte nog när statens myndighetsorgan för utbetalning av kulturstöd gör sina bedömningar. Ideologiskt motiverade kriterier tenderar att spela en allt större roll i sammanhanget.
I dessa identitetspolitiskt populära dagar handlar maktens beställningslistor om att kulturen ska främja mångfald, genus, jämställdhet, normkreativitet. Imorgon kan politikens vindar blåsa annorlunda och mindre välvilligt. Det svenska systemet är tyvärr som gjort för att dressera kulturlivet till ängslig anpasslighet och gör det i viss mån redan.
Rätten till den fria fantasin är, som Azar Nafisi konstaterar, livsavgörande. Vi borde värna den bättre från politiseringens faror.