I USA, februari 1962, utkom en bok med titeln "The Guns of August". Författaren hette Barbara W Tuchman (1912-89), en amerikansk historiker. Det var hennes fjärde publicerade verk och blev ett omedelbart succégenombrott. Boken hyllades av kritikerna och sköt som en raket uppför bestsellerlistorna. Knappast underligt.
"The Guns of August" (på svenska "Augusti 1914") är en mästerlig berättelse om inledningen och bakgrunden till första världskriget, mänsklighetens dittills värsta civilisatoriska katastrof.
Hur kunde denna apokalyptiska konflikt hända? Tuchman skildrar på gastkramande fängslande prosa hur Europas statsmän, diplomater och militärer genom en trasslig härva av övermod, felkalkyleringar, missförstånd, oansvarigt vapenskrammel och dåraktigt höjda insatser i stormaktsspelet slutligen ohjälpligt kom att snubbla över avgrundens rand.
I det tidiga 60-talets Amerika, existentiellt präglat av kalla krigets kärnvapenkapprustning, var det inte svårt att se parallellerna och vad risken för en urspårning likt 1914 skulle betyda. Särskilt en läsare tog djupt intryck: president John F Kennedy. Han citerade ur boken ofta, delade ut exemplar till sina medarbetare i Vita huset och krävde att varenda officer i den amerikanska armén måste läsa den. Det kan vi alla i efterhand vara oändligt tacksamma för.
Hösten 1962 utbröt Kubakrisen. Aldrig har världen varit så nära den nukleära domedagen. Sovjetunionen hade i hemlighet placerat kärnvapenmissiler på ön i karibiska havet där Fidel Castro nyligen upprättat sitt kommunistiska tyranni. För USA blev upptäckten en oerhörd provokation; bara några få mil från deras egen kust stod fientliga stridsspetsar laddade att lägga nationens städer i radioaktiv aska. Oacceptabelt!
I kretsen kring Kennedy yrkades på hårdast möjliga bandage, militären sattes i högsta beredskap, redo att såväl invadera Kuba som att bomba Sovjet. Men Kennedy, med "The Guns of August" i minne, höll huvudet kallt. Under tretton oktoberdagar rådde en olidlig nervspänning innan faran blåstes av. Kennedy hade satsat på en förhandlingslösning och Sovjetdiktatorn Chrusjtjov hade nappat.
Det är nog för mycket begärt att vår tids president i USA borde läsa Tuchman. Om han någonsin läst en endaste bok överhuvudtaget, skulle han antagligen ändå inte förstått den. Oroväckande augustimuller hörs åter. Nordkoreas skurkregim provocerar igen, besatt som den är att trygga sin överlevnad genom att utveckla kärnvapen och testa långdistansrobotar som kan nå USA. Hotet är allvarligt och måste desarmeras.
Men med en obalanserad, impulsiv Donald Trump i Vita huset som lovar Nordkoreas paranoida härskare "eld och vrede av ett slag som världen aldrig skådat" kan snart situationen hamna bortom kontroll och regionen vara i samma förödande fälla som 1914 års män vettlöst riggade åt Europa.