Fredagens blodiga terrordåd i Stockholm var en fasansfull upprepning av vad som skett i Nice, Berlin, London. Den vidriga metoden att köra in tunga fordon i folkmassor är helt i enlighet med mördarmanualen som den islamistiska dödssekten IS uppmanat sina anhängare i västvärlden att praktisera mot oss "otrogna". Hjältestatus och riklig belöning i paradiset utlovas i gengäld.
Skörden denna gång blev att fyra människor förlorade sina liv - däribland en elvaårig skolflicka - samt flera allvarligt skadade (att dödstalet stiger kan tyvärr inte uteslutas). Att detta hänt på Drottninggatan, mitt i vår egen huvudstad, illustrerar åter med brutal tydlighet terrorismens blinda skoningslöshet och avgrundsdjupt ondskefulla natur.
Men inget tyder på att den fick någon framgång, snarare tvärtom. Glöm att Sverige skulle låta sig knäckas av skräck, panik och splittring. Ljuset bröt omedelbart igenom mörkret. Polis och räddningstjänst agerade kraftfullt och effektivt. En misstänkt gärningsman blev snabbt gripen.
Statsminister Löfven uppträdde precis som vi har att kräva av en regeringschef när valörerna prövas i stunder som denna: beslutsamt, samlande, förtroendeingivande. Ledarna för övriga riksdagspartier slöt värdigt upp, även kungahuset visade berömligt färgen med värdefulla bidrag till deltagande, lugn och enighet.
Det officiella Sverige stod rycken på ett mycket starkt och professionellt vis.
Lika, om inte mer, imponerande var hur civilsamhället klarade chocken. Storstadens vanliga människor slöt leden, höll ihop, hjälpte varandra. Det överväldigande intrycket var en kollektiv manifestation i nödens timme av tillit, humanitet, behärskning, praktisk solidaritet och värme. Vilket fantastiskt bevis på motståndskapitalet som den svenska folksjälen rymmer.
Mentaliteten påminner närmast om britternas och deras legendariska sätt att hantera tuffa påfrestningar. Bor det möjligen inte en blågul Winston Churchill i våra hjärtan?
Terrorn kom till oss, exponerade sitt sataniska ansikte och tog ett skändligt byte av oskyldiga offer. Men led samtidigt ett direkt nederlag.
Svenskarna darrade inte från att möta hatets utmaning, vi bröt inte ihop av rädsla, förvirring och undfallenhet. Vårt samhälle demonstrerade en kombination av gemensam fasthet och omsorg, som terroristerna får lika svårt att krossa som urberget självt.