Skräckfarbror? Nja. Visst hade Hans Arnold det rysliga och spökfulla som sin inmutade nisch. Men läskigheten balanserades av mjuka toner och en charmfull surrealistisk naivism på ett ytterst särpräglat vis.
Hans Arnold, invandrad från Schweiz där han föddes 1925, var den folkhemske konstnären som sällan värderades efter förtjänst bland salongernas finsmakare. Han hade desto större beundrarskaror i gillestugorna, särskilt under storhetstiden på 70-talet då hans fascinerande bilder tycktes finnas överallt i böcker, tidskrifter, serietidningar...
Killen måste varit osannolikt produktiv, därtill med en genomgående kvalitetsnivå som är förbluffande hög och det oavsett vilka sammanhang han figurerade i.
En bok jag som barn ofta lånade på biblioteket hette ”Jag är en varulvsunge”. Gunnel Linde hade skrivit den. Dock var det inte hennes berättelse jag främst fångades av. Det var illustrationerna.
Trots att jag som medelålders knappt minns ett spån av Lindes historia, är omslagsbilden som bär Hans Arnolds signatur ännu mycket levande.
Likadant är det med ABBA:s ”Greatest Hits” som gavs ut 1975. Jag ägde aldrig albumet, men Hans Arnolds mysläbbiga och numera ikoniska skivkonvolut hade jag i form av en affisch på väggen i mitt pojkrum. Det hade flera av mina kompisar också - trots att vi egentligen föredrog tuffare band som KISS och Sweet.
Kom ni förresten ihåg den klassiska svenska kriminalserien ”Ärliga blå ögon”, som alla kollade på i den statliga monopolteverutan 1977? Häftigast var den suggestiva animerade vinjetten. Upphovsmannen gick definitivt inte ta fel på.
Hans Arnolds betydelse för att berika, syresätta och vidga min generations fantasivärld kan svårligen överskattas.
Senare slog det mig att han faktiskt bidrog till öppna våra unga ögon för bildkonsten som sådan, vattnade aptiten på ett helt kulturellt fält att upptäcka och ströva vidare i.
För mig blev Hans Arnold, vid sidan av tecknaren Jan Lööf, inkörsporten till ett livslångt konstintresse.
2010 tog Arnold för evigt ner skylten till sin ljust demoniska bildverkstad, men nu tycks han möta en renässans igen och få ett postumt erkännande även inom etablissemangskretsar.
En dokumentärfilm om honom - ”Penselns häxmästare” - har premiär i vår. Den har redan förhandsvisats på Klippans konsthall i Skåne, som med start förra veckan och till början av mars arrangerar en unik, omfattande retrospektiv utställning med Hans Arnolds originalverk.
Det är första gången något sådant sker i Sverige och har fått publiken att strömma till från när och fjärran. ”Vi vill ju oftast göra saker som sticker ut, vi har jobbat hårt för det”, sa Lotta Andgren, kulturutvecklare på Klippans kommun, till SVT Nyheterna vid vernissagen.
Jag tycker inte att de kulturansvariga i vår egen kommun ska vara sämre.
Hans Arnolds avtryck i den moderna svenska kulturhistorien är massivt. Hur många som helst har någon slags relation till honom, också det idag uppväxande släktet borde ges chansen att trollbindas av kontakten med hans konstnärliga universum.
Så varför inte ta Hans Arnold-utställningen vidare till Linköping och visa den på Passagen mitt i stan? Det vore väl en kulturpolitisk insats som hette duga!