Den viktigaste valfrågan? Om väljarna själva får bestämma agendan är det sjukvården. Det slår DN fast (31/7) med hänvisning till en färsk opinionsmätning från Ipsos. Trendkänsliga som partierna naturligen är, har de förstås redan förstått galoppen och satsat mycket krut på att profilera sig som bästa gäng på plan gällande vårdpolitik.
Väljarna verkar emellertid inte längre särskilt lockade att köpa vad partierna ivrigt försöker sälja. "Inget parti har något särskilt starkt väljarstöd i sjukvårdsfrågan", konstaterar opinionsundersökaren som DN anlitat.
Det är ju intressant sprängstoff. Men att förtroendet för vårdpolitiken rasar borde inte komma som en kioskvältande överraskning. Är det inte i stort sett samma åtgärder mot samma problem som partierna alltid saluför?
Svensk sjukvård är i världsklass, brukar det självberömmande inledningsvis heta (vilket det bevisligen finns täckning för att hävda). Det eviga bekymren är dock för svenskarna att i rimlig tid komma åt denna världsklassiga vård, den är dyr och blir dyrare, dessutom lämnar produktiviteten åtskilligt övrigt att önska.
Enligt valrörelseretoriken bär antingen det rödgröna politikerlaget skulden till detta, som bara schabblar vid makten och aldrig kan göra någonting rätt - ofta närmast illvilligt mot bättre vetande också. Eller så är det just precis på detta sätt som de borgerliga anklagas för att med sina dunkla ideologiska motiv driva hela rasket åt helsefyr totalt i onödan.
Men nästa mandatperiod ska det minsann bli ändring. Fler händer i vården! Vårdgarantier ska vi ha! Miljarder för att kapa köerna ska det bli! Fasta läkarkontakter! Mer resurser! Jämlik vård riket runt! Rösta på oss, vi det finfina partiet X kommer att fixa skivan!
Trots det tycks resultaten i slutänden bli ungefär lika skrala, oavsett vilka partier som ställt ut reformlöftena. Är det så märkligt om väljarna börjar uppleva det som begagnade bilhandlare är i farten? Det dalande förtroendet bör tas på allvar.
Då går det inte att ducka för att grundproblemet snarare är strukturellt och sitter i organiseringen. Den politikerstyrda, byråkratitunga offentliga vårdapparaten är kort sagt inte en särskilt effektiv och smidig utförare. Om få eller inga andra länder är intresserade av att kopiera vår modell, är det måhända vi som borde överväga att ändra spår.
"Nederländerna och Schweiz har Europas bästa sjukvård. Båda har obligatoriska försäkringssystem. Måste vi ändå inte allvarligt och seriöst pröva det som framtidsalternativ för Sverige: det kan likställas med en obligatorisk sjukvårdsskatt som låter medborgaren få direkt inflytande över vem som ska förvalta hans eller hennes 'sjukvårdsskatt', kanske till och med hur hög den ska vara".
Det skrev publicisten Mats Svegfors nyligen i DN (12/7). Låter inte det som ett friskare recept?