Ena dagen presenterar Socialdemokraterna sin valstrategi ("Sverige ska bli tryggare") med lag och ordning som högprioriterad fråga. Nästa dag får rikspolischefen Dan Eliasson foten av justitie- och inrikesminister Morgan Johansson (S). Ingen slump, givetvis.
Snarare ett övertydlig erkännande av att Dan Eliassons många kritiker - inte minst inom polisen själv - hela tiden hade rätt: karln är en vandrande olycka på två ben. Om S ska möta väljarna i kostymeringen av svensk partipolitiks motsvarighet till den omutbare Eliot Ness, vore det för trovärdighetens skull helt omöjligt att låta Eliasson fortsätta i sin illasittande polisuniform.
Men hur rimmar löftet om ett tryggare Sverige med att istället återvinna honom som Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps nye generaldirektör? Ett gåtfullt självmål, en förbluffande tondöv omplacering av en person som grundligt fallerat med uppdraget att tillfredställande skydda samhällets medborgare mot buset på gator och torg. Och denne figur ska nu befordras till boss för en organisation med ansvar för nationell krishantering och civilt försvar?!
Även om S i gammal dubiös tradition vill ge en länge utsatt, partilojal byråkrat ett karriärmässigt tröstpris borde väl man ändå kunna hitta någon lämpligare och mindre stötande reträttpost. Ack, så var det med den "omutbarheten"...
Dock vore det i ärlighetens namn fel att lasta Dan Eliasson för allt som gått snett inom brottsbekämpningens domäner. Om han vore den totala katastrofen till ledare - vilket Allianspartierna gärna utmålat honom som - varför hade då Reinfeldtregeringen inget emot att låta honom chefa för erkänt knepiga myndighetspastorat som först Migrationsverket (2007) och sedan Försäkringskassan (2011)?
Under flertalet av de borgerliga åren hette rikspolischefen Bengt Svenson. Alliansen sparkade hans hårt kritiserade företrädare Stefan Strömberg, men Svenson visade sig heller inte vara någon stjärna och hamnade i en allt djupare förtroendekris.
Den 1 januari 2015 skulle polisens stora centralistiska omorganisation sjösättas, en reform menad att äntligen lösa ordningsmaktens många effektivitetsbrister och som beslutats i bred politisk enighet. Den utskällde Svenson var uppenbart förbrukad, nytt blod i toppen behövdes. Det var anledningen till att Dan Eliasson utsågs till rikspolischef hösten 2014 av den färska S/MP-regeringen. Han hade ju andra svårskötta myndigheter på meritlistan.
Facit vet vi. Det gick åt skogen. Eliasson fick ingen styrfart på den nya skutan. Optimistiskt utlovades förbättringar i polisens prestationsförmåga som aldrig kom och snart var även Eliassons förtroendekapital bankrutt.
Varför misslyckas ständigt alla dessa rikspolischefer? Varför hjälper inte ökade skatteanslag som politikerna öser in till polismyndigheten? Varför klaras inte fler brott upp? Varför växer medborgarnas oro över att bli drabbade av kriminalitet? Ett svar är 1965.
Det var då som polisen förstatligades efter att tidigare varit kommunal. Sedan dess har polisen bara försvunnit längre och längre bort från medborgarna, en trend som "reformen" anno 2015 förstärkt.
"Nitton brott av tjugo begås lokalt, av gärningsmän som bor på orten och de drabbar offer i deras geografiska och sociala närhet", skrev Leif GW Persson i Expressen 9/10 2016. Om polisen inte är närvarande i lokalsamhället, vad blir konsekvensen?
Den verkliga olyckan är inte Dan Eliasson. Det är den hopplösa organisation han ledde och som partierna bär ansvaret för.