Principiellt är kommunala bolag i grunden en styggelse. De utgör en skvaderaktig korsning av kommers, offentlig förvaltning och partipolitisk maktutövning som är tveksam såväl ur demokratiskt som marknadsekonomiskt perspektiv.
Inga-Britt Ahlenius, tidigare chef för Riksrevisionsverket, tillhör dem som länge kritiserat kommunernas bolagiseringsiver. Hon menar att det ligger i kommunallagens utmarker att sätta ihop stora företagskonglomerat.
Den offentliga verksamheten är en rättsordning i folkets tjänst, inte en affärsdrivande butik med allt vad det riskerar att medföra i form av försvårad insyn, självsvåldigt fattade beslut, bristfällig dokumentation och osunda jävsförhållanden i kommunerna.
”När politiker sitter på flera stolar samtidigt, i exempelvis kommunstyrelsen, nämnder och kommunala bolagsstyrelser, säger det sig självt att detta nätverk av personer inte säkrar tillräcklig styrning, kontroll och ansvarsutkrävande som grund för medborgerligt förtroende”, skrev Ahlenius i Göteborgs-Posten för några år sedan med anledning av de uppmärksammade bolagsskandalerna i Göteborgs stad.
Så illa som där är det inte i Linköping, lyckligtvis. Vad man än kan hävda om vår kommunala bolagssfär, har den knappast gett generellt intryck av att vara misskött. Tvärtom. Att få Linköpingsbor finner det angeläget att privatisera måste ses som ett gott betyg på driften.
Men i det sammanhanget blir också Correns avslöjande om Tekniska verkens märkliga mångmiljonförsäljning av en begagnad generatoranläggning desto mer anmärkningsvärd.
Hade det inte varit för att affären utlöst en rättstvist i domstol skulle sannolikt aldrig allmänheten heller fått veta något, bara det är noterbart. Hur öppna för granskning än Tekniska verken annars vill vara, skyltar man nog inte gärna självmant med hur avyttringen av de nämnda generatorerna gått till.
Som Corren kunde rapportera i onsdagens tidning åsidosattes lagen om offentlig upphandling. Istället kom en påfallande dubiös figur, senare dömd ekobrottsling och med koppling till Hells Angels (!), att medverka till att ombesörja försäljningen.
Som inte detta är häpnadsväckande nog, bemödade sig inte Tekniska verken att försöka få ett maximerat marknadsmässigt pris för generatoranläggningen. Man meddelade endast önskan om ett spikat belopp (1,85 miljoner euro). Alla pengar därutöver som en köpare var villig att punga ut, fick försäljningsombuden fritt stoppa i fickan själva.
Varför inte låta dem utföra tjänsten med provisionsarvode enligt en viss procentsats istället? Det borde väl vara det gängse förfarandet när agenter anlitas.
Likheten med en uppgörelse i bilskojarbranschen förminskas inte direkt av att Tekniska verken undvek att fästa något avtal på papper, allt skedde muntligt.
Linköpings invånare har skäl till upprördhet över denna ljusskygga affär. Det är ju deras egendom som Tekniska verken handskats ovarsamt med. Remarkabelt i fallet är även hur Tekniska verken så lättsinnigt kunnat äventyra sitt goda varumärke.
Det ger oundvikligen upphov till frågan om det möjligen finns fler hundar begravna i Linköpings Stadshus AB:s dotterbolag.