Mellanårsvalet till den amerikanska kongressen förklarade Donald Trump som en folkomröstning om sig själv. Och vad kunde då utgången bli i hans egocentriska värld annat än en "enastående succé", som Trump svulstigt trumpetade ut på sitt twitterkonto när rösterna räknats.
I nyktrare ögon får dock resultatet betraktas som av mer blandad karaktär. Republikanerna fick en något utökad majoritet i senaten, men förlorade greppet om representanthuset.
Det senare var väntat, fast Demokraternas förhoppningar om den riktigt stora förkrossande segern blev inte infriade. Men deras erövring av halva kongressen istället för hela är ändå en välkommen prestation.
Republikanernas starka uppslutning kring Trump är en total skam för det parti som varit Lincolns, Coolidges och Reagans. Det är som Moderaterna i Sverige reservationslöst skulle kasta sig i SD:s armar och förskingra det frihetligt liberalkonservativa arvet efter Gösta Bohman.
Donald Trump har kampanjat hårdare under mellanvalsåret än få andra presidenter före honom (Barack Obama tog det exempelvis piano och föredrog att hålla sig ovan bataljen både 2010 och 2014).
Ingen har heller bedrivit en sådan skrämmande obehaglig, uppviglande och intolerant valrörelse på det nationella planet sedan den öppet rasistiske Alabamaguvernören och presidentkandidaten George Wallace var i farten för 50 år sedan.
Trump har varit mindre intresserad av att sola sig i glansen av den goda ekonomin, än att lägga krutet på sitt numera patenterade budskap av råbarkad främlingsfientlighet, brutaliserande svartmålning av politiska motståndare och illasinnad hets mot den fria press han famöst kallat för "folkets fiender".
Att vädja till sina supportrars lägsta instinkter har ju lönat sig förr och gjorde det delvis igen. Det är beklagligt att Demokraterna, trots partiets alla brister eller snarare just därför, inte förmådde mobilisera den väldiga "blåa våg" som skulle skölja bort Trumprepublikanerna från banan.
Men bara det att efter åtta år vinna tillbaka kontrollen över representanthuset är värt mycket nog. Det bryter Republikanernas hittillsvarande osunda dominans i Washington och gör att den ovärdigaste presidenten som USA någonsin haft måste frukta en kongressopposition som kan sätta verklig kraft bakom orden.